Sorgen

I Mark Levengoods bok "Sucka mitt hjarta men brist dock ej" finns en historia om Sorgen, som jag verkligen tycker om. Den handlar om en slav i Bagdad som flamtande kommer in till sin herre Sultanen och sager:

"Herre, jag sag just Sorgen har utanfor, han hojde handen for att hota mig. Lat mig genast fa ge mig av harifran och fly till Damaskus".
"Sjalvklart, ta min vita hast sa ar du i Damaskus ikvall.

Och pojken red ivag. Forargad gick Sultanen ut i tradgarden, och mycket riktigt, dar stod Sorgen.

"Hur vagar du hota min favoritslav?" fragade Sultanen.
Sorgen svarade bestort: "Men Herre, jag hotade honom verkligen inte, jag hojde bara handen i forvaning. Jag hade inte vantat att fa se honom har idag, eftersom vi stamt traff i Damaskus ikvall".

Sa ar det nog. Man kan inte fly sorgen. Den enda vagen bort fran den, ar rakt igenom den.

Fler Istanbul-bilder

Jag tar mig friheten att lagga upp nagra av Davids bilder eftersom jag tyckte att de var lite fina:

Administration

Ibland gar man vilse i administrationens fantastiska varld. Symtomen pa detta kan vara att man helt plotsligt inte kan gora sa mycket alls om man inte har ett formellt skrivet projekt sponsrat av Youth in Action-programmet i EU. For man maste ju ha ett formellt skrivet projekt. Annars kan ju folk ifragasatta en och tro att man inte alls har gjort nagot. Och da far man kanske inte pengar fran kommunen!

Denna sjukdom har visst rakat drabba min kara organisation lite. Det ser man nar EU blir mycket viktigare an de lokala ungdomarna de faktiskt jobbar med. Det ser man nar det blir viktigare att dela ut EU-sponsrade kepsar med fina sma budskap istallet for att dela ut hallbar kunskap. Nar organisationens image blir viktigare an att gora en faktisk skillnad. Nar man overdriver lite ibland for att det man gor ska se lite finare ut.

Nar man skriver lite pa hemsidan och sager att den svenska volontaren har gjort en massa heroiska saker och spridit viktig kunskap som hon inte alls riktigt har spridit. Jag pratade ju om renhallningen och det helt otroliga svenska miljotanket med barnen igar nar vi planterade blommor. Jag sa ju att man maste anvanda tygpasar istallet for plast- eller papperspasar for det fororenar inte jorden och miljon lika mycket.

Det var ju inte sa att vi bara pratade om vilka olika sprak vi kan, att det tog en halvtimme att faststalla hur mycket bulgariska jag egentligen kan forsta och prata, att jag kommer fran Sverige och inte England eller Ungern, samt att en av ungarna har varit vid Svarta Havet.

Inte for att det ar nagot fel pa detta. Men var i helskotta kom tygpasar och Sveriges miljoprinciper in?

Piano

Toppen, just nar jag inser att man inte alls maste ha tillstand for att ga in i rummet dar det finns ett piano, far jag veta att pianot bara kommer vara dar i 2 timmar till. Efter det ska det flyttas till kommunhuset.

Varfor da???

Ska politikerna satta sig och spela lite piano pa kafferasten?

Earth Day

Idag är det Earth Day. Idag köpte jag en burk inte-Neskafé snabbkaffe till kontoret istället för de där urfåniga nescafé-portionspåsarna de har där. Icke-neskafékaffet kostade 4,75 lv. 25 kr. Det fick det vara värt. Det är ju trots allt Earth Day. Nästa steg är att få dem att göra sig av med plastmuggarna till kaffet som man använder en gång och sedan slänger bort. Hur svårt är det att ta med sig en riktig kopp och sen ta hem den och diska den på kvällen? Inte särskilt.

För övrigt gjorde jag, Katya och en massa 10-åringar i ordning trädgården utanför kontoret idag. Jag spelade dessutom fotboll med Katyas 7-åriga dotter Desi. Det är ju trots allt Earth Day. (Om någon ser kopplingen mellan Earth Day och att plantera säsongsplantor, snälla berätta, jag har letat och letat men ser ingen). Materialet den enormt fantastiska Earth Day-organisationen skulle skicka gick vilse i postgången. Det kanske var Islands fel, jag vet inte. Så ja, idag var det Earth Day ja. Vad fint.

Istanbul

Fotograf: Maria Frimodig! Inte jag for jag var ett geni och glomde kameran! Ingen kommentar.

Forra veckan akte jag och David till Istanbul och traffade Davids syster Amanda och hennes kompis Maria som var dar pa en veckas semester. Vi, jag och David, kom dit klockan 5 pa onsdagsmorgonen efter att ha akt med nattbussen fran Varna i Bulgarien. 5 dagar senare, klockan halv atta pa sondagskvallen, akte vi tillbaka till Varna igen, mycket nojda med allt vi hunnit med att se och gora.

Istanbul ar en helt fantastisk stad som jag verkligen kan rekommendera som resmal om man vill kombinera sol, religion och kultur. Den ligger pa gransen mellan Europa och Asien och har saledes lite av varje att erbjuda sina invanare och besokare. Vi fokuserade dock mest, med undantag for en kort batresa (sa att vi atminstone kan saga att vi har varit i Asiens sjoterritorium), pa den europeiska delen av staden. Den delen ar ocksa den som ar storst. Dar finns mycket att se, naturligtvis sag vi inte allt, men vi lyckades pricka av den antika vattencicternen fran 500-talet (som mer paminde om ett palats an en simpel vattenreserv), Bla mosken, Ayasofia, Galata Tower, Galata Bridge (dar det alltid star hur manga manniskor som helst och fiskar!), Grand Bazar (dar man fick pruta =D Shit vad jag agde, eller...), Spice Bazar, Sultanahmed och Taksim. Inte sa illa!

Jag gillade nog stan mest for det faktum att den inte var sa kristen. Man har liksom sett sa manga kyrkor vid det har laget att det blir lite... ja, kanske inte "har man sett en har man sett alla", men lite at det hallet. Da ar ju moskeer mycket mer intressant och absolut mer exotiskt. Sista dagen, som var en sondag, hade vi lite av en slappdag som mest innebar en promenad fran Sultanahmed till Taksim, ett besok till Bla Mosken och parkhang i en ganska sa stor och ganska sa popular park som vi hade hittat pa kartan nagra dagar senare. Solen stekte och lokalbefolkningen strommade till med en otrolig fart. Underbart!

Ja, sammanfattningsvis var forra veckan oerhort trevlig och inspirerande, fylld med god mat och ett fantastiskt trevligt ressallskap! Nu sitter jag har pa kontoret igen, men jag kan inte pasta att allt ar precis som det alltid har varit. Det ar det verkligen inte. Hela livet blev en film, som Navid Modiri skulle sagt. Eller nagot.