Lördagsmarknaden

Lite bilder från lördagsmarknaden. Det är alltid trevligt att gå dit och bara titta. (Jag köper sällan något. Dels för att jag sällan behöver det, och dels för att min bulgariska inte är i sitt esse på lördagsmornar. Det skulle nog ta mig i alla fall en halvtimme att lyckas förklara vad jag vill ha och hur mycket och sedan ta reda på vad det kostar. Så det känns orättvist mot alla de andra 500 människorna vars anledning att gå dit faktiskt är att köpa något, inte att ta foton).

Dvs, det finns alltid en marknad att gå till, alla dagar. Men det är bara på lördagarna man kan köpa nyttiga saker såsom hästskor och grimmor, sylt och honung, och sist men inte minst, yxor och knivar! Dessutom är frukt-, nöt-, frö- och grönsaksutbudet ungefär dubbelt så stort och folkmassan är minst tio gånger så stor.

Träningskurs och galna greker

Usch, regn! Jag skulle ju springa upp och köpa en Banitsa till frukost =(

Livet i Karlovo flyter på, jag är förvånad över att den går så pass fort, nu har det till exempel gått nästan en hel arbetsvecka sedan träningskursen (Women with different abilities) i Bansko, nära Blagoevgrad. Den var spännande, det var absolut kul att lära sig mer om ämnet i synnerhet, samt hur en träningskurs går till i allmänhet. Dock var kulturkrockarna ganska många.

Det är märkligt hur patriotisk man blir så fort man kommer utomlands. Plötsligt känns det som att man skulle kunna bli bästa kompis med någon bara för att den personen är från samma land som en själv. Det faktum att man har en liknande kulturell bakgrund och talar samma språk verkar räcka för att skapa en viss förståelse och gemenskap. Även om man såklart kan komma från samma land och vara olika som natt och dag.

På bilden ser ni Bulgariens bidrag till den interkulturella kvällen. Alla deltagande länder tog med sig typiska saker för landet eller provinsen, som mat och dryck, flaggor, böcker, kakor osv. Alla länder hade såklart med sig alkohol, som kanske händelsevis möjligen bidrog lite till den mycket trevliga stämningen, både på hotellet och på klubben efteråt =P Vi visade också en power point.presentation om vårt land, samt visade en kort film. Jag slängde till och med in lite info om Sverige. Det gäller ju att ta vara på alla möjligheter till gratis PR! Dessutom hade vi genom hela kurser lite fester i restuaranglokalen i hotellets källare (även kallad Mehana). Det var också riktigt kul, jag testade en massa bulgariska danser. Nu kan jag den enklaste och vanligast förekommande, men de mer komplicerade danserna får jag nog träna lite på. Kursen var kul, jag är glad att jag åkte dit!

!

Missad buss

Eftersom jag nu har varit duktig och missat bussen till Vedrare (en pytteliten by där Sarah bor), kan jag ju lika gärna sätta mig här och skriva ett litet blogginlägg! 12.20-bussen var den enda bussen som passade in i mitt dagschema, jag får väl hälsa på henne imorgon istället. Är nämligen ledig idag och imorgon, vilket ju inte är helt fel. På lördag ska jag med The Intellect (en språkskola, dock går jag inte där) till Stara Zagora, en större stad ungefär 1,5-2 h härifrån. Vad vi ska göra där är jag inte riktigt säker på, men jag vet att jag har betalat för bio och ett djurparksbesök. Så med all rätt borde vi ju därmed gå på bio och besöka en djurpark. Hur länge vi ska vara borta är jag inte heller helt säker på, men det är bara över dagen iallafall.

I övrigt är det oerhört, nästan på gränsen till jobbigt, varmt här i Karlovo. Önskar att jag hade tagt med mer sommarkläder, känns liksom fel att gå och shoppa shorts, kjolar och linnen i oktober (plus att modet här lämnar lite övrigt att önska, åtminstone för mig). Jag har suttit ett tag på balkongen och solat, mycket trevligt! De kallar det tydligen tsiganin lyato (циганин лято) ("zigenarsommar") har jag hört från två oberoende källor, historien bakom detta har dock ingen tagit sig tiden att förklara för mig.

På bilden ser ni mat från matstället där jag vanligtvis äter lunch. Allt på brickan kostar totalt 34 kr. Det är inte så illa tycker jag, med tanke på att man står sig nästan hela resten av dagen. Maten de serverar är mer eller mindre traditionell bulgarisk husmanskost, så man kan väl säga att den här matsalen är min halvdåliga ersättning för en värdfamilj (har man en sådan får man mycket bättre inblick i ett lands matkultur än om man inte har någon). Lunchen är mitt dagliga huvudmål, på kvällen äter jag oftast mest korv, ost, bröd, lyotenitsa (лютеница) mm. (Mamma och pappa: Jag köper inte Fanta och bakelser varje dag, bara så ni vet).

Ikväll bär det av hem till Roger för att låna hans tvättmaskin och tvätta mina jeans. Plus att vi tänkte passa på att låta några av hans grejer flytta från hans lägenhet till min. Bl. a en printer, kryddor och en hårddisk som ju kan vara bra att ha. Men nu, språklektion nummer 6!

Presskonferens

Toppen... I morse trodde jag verkligen att jag hade greppat syftet med att jag är här. Tsvetina förklarade faktiskt, hur oväntat det än verkar, hur de snart kommer att bli beroende av min hjälp och hoppas att de kommer kunna lita på mig, eftersom hon såklart kommer vara upptagen efter förlossningen.

Men, vad händer då? Jo, senare på förmiddagen blir det presskonferens helt på bulgariska utom några abstrakta frågor till mig som typ översattes till engelska och som jag inte lyckades få ur mig några bra svar till, förutom "Nej, jag har aldrig jobbat med projekt innan", "Men jag kan ju inte bulgariska", "Eeeh, va ???" osv. Skitbra jobb Elin, verkligen. Resten av tiden sitter jag mest där och försöker se ut som att jag tycker det Tsvetina och Katya säger på bulgariska är hur smart som helst, samtidigt som jag undrar om jag just nu är i bild eller inte.

Hiza Rai

När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om hur dagen kommer att bli. Det är en av sakerna som är lite småspännande med mitt flummiga jobb. Idag har jag t. ex sprungit runt i Karlovo i nästan 3 timmar tillsammans med Roger och letat efter skolor vars huvudsyfte verkar vara att svåråtkomliga för utländska volontärer. Som ju bara vill göra sitt jobb. Vilket den här extremt varma oktoberdagen var att sätta upp affischer om det kommande Gender Equality-projektet. Som för övrigt startar imorgon, fick jag reda på idag. Ja. Så är det.

I helgen gick vi på hajk till Hiza Rai. Det var lite lustigt, vägen dit tog 2,5 timmar att gå. Vägen hem tog 3-4. Hur gick det till? Kanske är en anledningarna att vi på hemvägen hade sällskap av managern för Kalofers turistcenter, och att det därmed var nödvändigt att stanna en gång i halvtimmen för att låta en flaska Rakiya (40-procentig sprit som verkar vara Bulgariens nationaldryck) gå laget runt. Att inte dricka en klunk var inte ett alternativ.

Jag, Sarah och Danail kom till Kalofer vid lunchtid på lördagen. Där mötte vi Joe, som bor där. Kalofer är ett litet samhälle 30-50 minuter (beroende på vilken busschaufför man råkar åka med) från Karlovo. Det är troligen ungefär lika stort som Läckeby, om den liknelsen hjälper någon. Därifrån (nu kommer den intressanta biten) fick vi skjuts av någon som troligen var något slags informell taxichaufför till stället där hajkingen skulle börja. Hela vägen dit funderade jag på om Kalofer är enda byn i Bulgarien som har vänstertrafik, eller om han körde på vänster sida för att det helt enkelt inte gick att köra till höger, p g a att den sidan ungefär bara var ett enda stort hål, och på vänstersidan fanns det ju åtmintone flikar av asfalt här och där (nu talar vi om en medelstor landsväg). Eller det kanske berodde på alla hästar, getter och kor? Men de hasade ju omkring även på vänstersidan av vägen.

Själva hajkingen till hiza (stugan) gick bra, det tog som sagt inte så lång tid och även om det ösregnade hela tiden (!) var naturen mycket imponerande. Klockan halv fem var vi framme vid hizan. Om något packningen var torr när vi startade, så var den absolut inte det när vi kom fram. Det var väldigt dimmigt, och fortsatte vara så även hela söndagen, så jag såg tyvärr inte så mycket av stället med omnejd som jag hade velat. Men tiden i hizan var mycket trevlig. Även om jag inte förstod så mycket av vad de som bodde/arbetade där sa, så märktes det tydligt att de nog var några av de trevligaste och mest gästvänliga människor man kan tänka sig. Vid middagstid fylldes hela bordet med mat. Det var nästan på gränsen till trolldom, det var som att den kom från ingenstans!!! Framför ögonen på en förvånad svensk som tror att man måste förbereda, åtminstone lite, för att få iordning en riklig, god middag.

Så ja, i lördags blev jag verkligen introducerad till bulgarisk kultur, vilket var helt fantastiskt. Prövade dessutom Rakiya; som jag redan har skrivit om, lyotenitsa; en slags tomatsås som man lägger på mackor eller pasta eller vad som helst eftersom den är helt galet god (har numera en obligatorisk burk i mitt nya kylskåp), samt en frukt som var en blandning mellan plommon och körsbär. P g a rakiyan, eller möjligen p g a hajkingen och all bulgariskan, somnade jag vid bordet redan klockan 10, och blev därför skickad i säng. Som ett litet barn. Jag får den känslan ganska ofta här av någon anledning, höhö. Nåväl, en dos av bulgarisk kultur fick jag verkligen hursomhelst.

På söndagen tog vi det lugnt och kikade runt lite i omgivningarna på förmiddagen. I och för sig såg vi bara dimma, men ändå. Efter att Danail hade druckit sina två livsviktiga morgonöl kunde vi bege oss tillbaka mot Kalofer. Även denna gången fick vi skjuts, och nu var det helt plötsligt högertrafik nästan hela tiden. Vilket leder till slutsatsen att det måste bero på hålen eller möjligen djuren. Mysteriet uppklarat. I Kalofer var tanken att vi skulle ta halv fem-bussen hem. Den missade vi. Danail och alla andra var säkra på att det fanns en halv sex-buss. Men den fanns ju inte med på Joes lilla smidiga handskrivna bussschema, där fanns det däremot en halv sju-buss. Så vi gick hem till Joe, drack kaffe bryggt på ett sätt som jag som kaffesnobb knappt vill tala om och lekte med kattungar medan vi väntade på halv sju-bussen.

På vägen tillbaka till halv sju-bussen ringde Danail ett samtal och konstaterade därefter att det visst gick en buss halv sex. Dock ingen halv sju. Så det blev till att sätta sig på en restaurang och vänta på åtta-bussen. Jag är uppriktigt sagt förvånad att de ens släppte in oss på den där restaurangen med tanke på att vi var blöta, svettiga, äckliga och halvt täckta med lera. På restaurangen blev det öl och omelett fylld med ost. Det spelar knappt någon roll vad man köper här, man kan räkna med att det är fyllt med 5 ton vit, krämig, lite smått sur ost. Den tillhör inte mina favoriter. Men ölen var god =)