Missad buss

Eftersom jag nu har varit duktig och missat bussen till Vedrare (en pytteliten by där Sarah bor), kan jag ju lika gärna sätta mig här och skriva ett litet blogginlägg! 12.20-bussen var den enda bussen som passade in i mitt dagschema, jag får väl hälsa på henne imorgon istället. Är nämligen ledig idag och imorgon, vilket ju inte är helt fel. På lördag ska jag med The Intellect (en språkskola, dock går jag inte där) till Stara Zagora, en större stad ungefär 1,5-2 h härifrån. Vad vi ska göra där är jag inte riktigt säker på, men jag vet att jag har betalat för bio och ett djurparksbesök. Så med all rätt borde vi ju därmed gå på bio och besöka en djurpark. Hur länge vi ska vara borta är jag inte heller helt säker på, men det är bara över dagen iallafall.

I övrigt är det oerhört, nästan på gränsen till jobbigt, varmt här i Karlovo. Önskar att jag hade tagt med mer sommarkläder, känns liksom fel att gå och shoppa shorts, kjolar och linnen i oktober (plus att modet här lämnar lite övrigt att önska, åtminstone för mig). Jag har suttit ett tag på balkongen och solat, mycket trevligt! De kallar det tydligen tsiganin lyato (циганин лято) ("zigenarsommar") har jag hört från två oberoende källor, historien bakom detta har dock ingen tagit sig tiden att förklara för mig.

På bilden ser ni mat från matstället där jag vanligtvis äter lunch. Allt på brickan kostar totalt 34 kr. Det är inte så illa tycker jag, med tanke på att man står sig nästan hela resten av dagen. Maten de serverar är mer eller mindre traditionell bulgarisk husmanskost, så man kan väl säga att den här matsalen är min halvdåliga ersättning för en värdfamilj (har man en sådan får man mycket bättre inblick i ett lands matkultur än om man inte har någon). Lunchen är mitt dagliga huvudmål, på kvällen äter jag oftast mest korv, ost, bröd, lyotenitsa (лютеница) mm. (Mamma och pappa: Jag köper inte Fanta och bakelser varje dag, bara så ni vet).

Ikväll bär det av hem till Roger för att låna hans tvättmaskin och tvätta mina jeans. Plus att vi tänkte passa på att låta några av hans grejer flytta från hans lägenhet till min. Bl. a en printer, kryddor och en hårddisk som ju kan vara bra att ha. Men nu, språklektion nummer 6!

Presskonferens

Toppen... I morse trodde jag verkligen att jag hade greppat syftet med att jag är här. Tsvetina förklarade faktiskt, hur oväntat det än verkar, hur de snart kommer att bli beroende av min hjälp och hoppas att de kommer kunna lita på mig, eftersom hon såklart kommer vara upptagen efter förlossningen.

Men, vad händer då? Jo, senare på förmiddagen blir det presskonferens helt på bulgariska utom några abstrakta frågor till mig som typ översattes till engelska och som jag inte lyckades få ur mig några bra svar till, förutom "Nej, jag har aldrig jobbat med projekt innan", "Men jag kan ju inte bulgariska", "Eeeh, va ???" osv. Skitbra jobb Elin, verkligen. Resten av tiden sitter jag mest där och försöker se ut som att jag tycker det Tsvetina och Katya säger på bulgariska är hur smart som helst, samtidigt som jag undrar om jag just nu är i bild eller inte.

Hiza Rai

När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om hur dagen kommer att bli. Det är en av sakerna som är lite småspännande med mitt flummiga jobb. Idag har jag t. ex sprungit runt i Karlovo i nästan 3 timmar tillsammans med Roger och letat efter skolor vars huvudsyfte verkar vara att svåråtkomliga för utländska volontärer. Som ju bara vill göra sitt jobb. Vilket den här extremt varma oktoberdagen var att sätta upp affischer om det kommande Gender Equality-projektet. Som för övrigt startar imorgon, fick jag reda på idag. Ja. Så är det.

I helgen gick vi på hajk till Hiza Rai. Det var lite lustigt, vägen dit tog 2,5 timmar att gå. Vägen hem tog 3-4. Hur gick det till? Kanske är en anledningarna att vi på hemvägen hade sällskap av managern för Kalofers turistcenter, och att det därmed var nödvändigt att stanna en gång i halvtimmen för att låta en flaska Rakiya (40-procentig sprit som verkar vara Bulgariens nationaldryck) gå laget runt. Att inte dricka en klunk var inte ett alternativ.

Jag, Sarah och Danail kom till Kalofer vid lunchtid på lördagen. Där mötte vi Joe, som bor där. Kalofer är ett litet samhälle 30-50 minuter (beroende på vilken busschaufför man råkar åka med) från Karlovo. Det är troligen ungefär lika stort som Läckeby, om den liknelsen hjälper någon. Därifrån (nu kommer den intressanta biten) fick vi skjuts av någon som troligen var något slags informell taxichaufför till stället där hajkingen skulle börja. Hela vägen dit funderade jag på om Kalofer är enda byn i Bulgarien som har vänstertrafik, eller om han körde på vänster sida för att det helt enkelt inte gick att köra till höger, p g a att den sidan ungefär bara var ett enda stort hål, och på vänstersidan fanns det ju åtmintone flikar av asfalt här och där (nu talar vi om en medelstor landsväg). Eller det kanske berodde på alla hästar, getter och kor? Men de hasade ju omkring även på vänstersidan av vägen.

Själva hajkingen till hiza (stugan) gick bra, det tog som sagt inte så lång tid och även om det ösregnade hela tiden (!) var naturen mycket imponerande. Klockan halv fem var vi framme vid hizan. Om något packningen var torr när vi startade, så var den absolut inte det när vi kom fram. Det var väldigt dimmigt, och fortsatte vara så även hela söndagen, så jag såg tyvärr inte så mycket av stället med omnejd som jag hade velat. Men tiden i hizan var mycket trevlig. Även om jag inte förstod så mycket av vad de som bodde/arbetade där sa, så märktes det tydligt att de nog var några av de trevligaste och mest gästvänliga människor man kan tänka sig. Vid middagstid fylldes hela bordet med mat. Det var nästan på gränsen till trolldom, det var som att den kom från ingenstans!!! Framför ögonen på en förvånad svensk som tror att man måste förbereda, åtminstone lite, för att få iordning en riklig, god middag.

Så ja, i lördags blev jag verkligen introducerad till bulgarisk kultur, vilket var helt fantastiskt. Prövade dessutom Rakiya; som jag redan har skrivit om, lyotenitsa; en slags tomatsås som man lägger på mackor eller pasta eller vad som helst eftersom den är helt galet god (har numera en obligatorisk burk i mitt nya kylskåp), samt en frukt som var en blandning mellan plommon och körsbär. P g a rakiyan, eller möjligen p g a hajkingen och all bulgariskan, somnade jag vid bordet redan klockan 10, och blev därför skickad i säng. Som ett litet barn. Jag får den känslan ganska ofta här av någon anledning, höhö. Nåväl, en dos av bulgarisk kultur fick jag verkligen hursomhelst.

På söndagen tog vi det lugnt och kikade runt lite i omgivningarna på förmiddagen. I och för sig såg vi bara dimma, men ändå. Efter att Danail hade druckit sina två livsviktiga morgonöl kunde vi bege oss tillbaka mot Kalofer. Även denna gången fick vi skjuts, och nu var det helt plötsligt högertrafik nästan hela tiden. Vilket leder till slutsatsen att det måste bero på hålen eller möjligen djuren. Mysteriet uppklarat. I Kalofer var tanken att vi skulle ta halv fem-bussen hem. Den missade vi. Danail och alla andra var säkra på att det fanns en halv sex-buss. Men den fanns ju inte med på Joes lilla smidiga handskrivna bussschema, där fanns det däremot en halv sju-buss. Så vi gick hem till Joe, drack kaffe bryggt på ett sätt som jag som kaffesnobb knappt vill tala om och lekte med kattungar medan vi väntade på halv sju-bussen.

På vägen tillbaka till halv sju-bussen ringde Danail ett samtal och konstaterade därefter att det visst gick en buss halv sex. Dock ingen halv sju. Så det blev till att sätta sig på en restaurang och vänta på åtta-bussen. Jag är uppriktigt sagt förvånad att de ens släppte in oss på den där restaurangen med tanke på att vi var blöta, svettiga, äckliga och halvt täckta med lera. På restaurangen blev det öl och omelett fylld med ost. Det spelar knappt någon roll vad man köper här, man kan räkna med att det är fyllt med 5 ton vit, krämig, lite smått sur ost. Den tillhör inte mina favoriter. Men ölen var god =)

Kära blogg!

Jag tänkte att jag skulle ge den som är intresserad en uppdatering på vad som händer och sker. Jag har precis haft min tredje språklektion = så galet svårt så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Men det ordnar sig, jag känner att det är inte så noga med uttalet (vilket är det enda vi har gått igenom hittills), jag vill mest bara kunna kommunicera med folk. Min lärare är i alla fall en rolig och varm kvinna, det känns som att vi förstår varandra, vilket är skönt.

Nu har jag som bekant haft min första riktiga helg. Den flöt på ganska bra tycker jag, tog det lite lugnt, pratade lite med mamma och pappa, hade språklektion, gick ut med Roger och Elena, och hennes blandade kompisgäng. Det var trevligt, pratade mest med Elena och Roger, de andra pratade/skrek mest bulgariska i munnen på varandra. De sa bl. a att jag och Roger utgjorde ett jättefint par, vilket ju var lite komiskt. (Måste här understryka att jag och Roger inte alls är ett par, det har bara blivit att vi har umgåtts mycket eftersom jag är hans ersättare på kontoret och han har tagit till uppgift att få mig att känna mig välkommen här, vilket ju är himla gulligt av honom).

På söndagen åt jag och de andra 5 volontärerna (+ Danail) i trakten middag hemma hos Cindy. Observera att alla var amerikaner utom jag och Danail, och alla tjänstgör under American Peacecorp, så det var mycket peacecorpsnack på mycket snabb amerikanska som faktiskt inte alltid var så lätt att förstå. Det kanske blir enklare när (om?) jag väl lär känna dem.

Idag har jag faktiskt gjort något på kontoret (!). Jag har läst igenom en jättehög med böcker från EU om jämställdhet. Fick nästan lite FN-rollspelsvibbar med alla stadgar och commisions. Uppgiften var att ta reda på om där fanns något intressant inför Gender Equality Club, ett projekt som startar i oktober och som vi börjar förbereda för, på riktigt, nästa vecka. Jag tog ut det som jag tyckte var intressant, hoppas bara inte det blir för politiskt och avancerat för ungdomarna. Förresten fanns det en jäkla massa smygreklam för EU i de där böckerna/broschyrerna, vilket jag inte riktigt gillar. Dock så vet jag inte hur eu-kritisk jag vågar vara. EU sponsrar ju trots allt nästan hela min vistelse här.

På väg hem från språklektionen gick jag förbi marknaden, tog mod till mig och köpte lite frukt. Visserligen behöver man kanske inte vara speciellt modig för att köpa frukt, men problemet är språket. Det är jobbigt när man måste säga och förklara vad man vill ha, eftersom folket här sällan förstår engelska. Men, simsalabim, människorna på marknaden gjorde faktiskt det, och kunde till och med fråga vad jag ville ha. En glad överraskning!

Jag gillade marknaden, och jag älskar verkligen stadens atmosfär. Det är något med den som är svårt att beskriva, människor är, i regel, så trevliga. Man behöver i princip bara gå ut på stan eller in i en affär för att det nästan ska kännas som att man har umgåtts med folk. Nästan i alla fall. Ja, det är speciellt här, jag tycker verkligen om det. Även om jag såklart saknar Sverige lite ibland. Det är liksom en oundviklig bieffekt när man flyttar utomlands.

Nu har jag skrivit så långt så resten tar vi någon annan dag.
Jag saknar er! Kramar!

Ungdomscentrets hemsida

Länk till mitt kära ungdomscenters hemsida för den som är intresserad:

http://mgird.youthbg.net/node/228

Uppe i vänstra hörnet kan man klicka och få en engelsk version, som för övrigt är oerhört jobbig och irriterande att uppdatera, har ägnat idag åt att inse. Det kommer nämligen bli en del av mitt jobb när Roger har åkt.

Bilder från hajkingen

Vi gick på en liten (6 h) hajkingtur i bergen. Mycket trevligt och absolut nyttigt för (de icke-existerande) benmusklerna! Danail, den enda bulgaren som var med, tog naturligtvis med sig den obligatoriska petflaskan med två liter öl. Man måste ju ha lite färdkost! Först gick vi upp till korset, varifrån utsikte var absolut fantastisk. Sen trodde jag att vi skulle gå hem igen, men nej, då ville Joe och Sarah gå till ett utflyktsmål som bara låg 2-3 timmar därifrån :) Men det var himla trevligt när jag väl kom in i det och stigen slutade vara så omotiverande brant!

Igår åt jag av misstag mage för första gången i mitt liv, en bulgarisk specialitet tydligen. Sånt händer! Eh... sådäär måste jag säga, absolut inte en av mina favoriter hittills. Det var snarare väldigt svårt att få ner alltihop. Och Roger som jag åt det med har varit hemma magsjuk hela dagen idag, så jag hade ändå tur om man jämför. Jag har aldrig ens riktigt tänkt på att man kan äta mage, men det är såklart man kan! Om man inte har otur som Roger förstås :( Jag tycker så synd om honom.

Idag hamnade jag dessutom på lokal-tv, eftersom ungdomscentret är väldigt mycket i ropet just nu. Parlamentet i stan hotar med att strypa finansieringen av centret tydligen. Enligt Roger pågår det alltid något slags krig mellan Tvetsina och de lokala myndigeheterna. Igår satt vi i parlamentsbyggnaden hela dagen, både i och utanför stora salen och väntade på att de skulle rösta om saken.

Tyvärr var de tvungna att ha 22 röster för och det totala antalet politiker närvarande i salen var 21. Så det får bli nästa gång. Har lärt mig att man måste ha tålamod med bulgarer. Men nu har jag fantastiskt nog fått internet installerat i lägenheten, så nu kan jag kanske skypa lite med er där hemma? Föreslå en tid bara, så säger jag om jag kan. Förresten så ligger jag en timme före er, här i östeuropeiska tidszonen.

Igår kväll var jag på "möte" med "engelskagruppen" som består av typ 5 personer. Det var trevligt, kändes inte allt som ett möte (har varit på möten varje dag sedan jag började "jobba" (hänga på fb på kontoret), med bulgariska som arbetsspråk), utan som en vanlig, trevlig kväll med vänner på ett kafé.

Förresten så har jag nästan förstått nu vad det är meningen att jag ska göra. Jag ska hjälpa ett av stadens två ungdomscenter (som för övrigt inte alls verkar komma överens) att anordna kampanjer om sociala problem, ungdomsmöten om jämställdhet, engelsklektioner för ungdomar som inte riktigt har "lyckats med sig själva", ett träningsläger i december där ungdomar får lära sig att leda och skapa projekt, och kulturella utbyten över landsgränserna.

Roger verkar ha rest väldigt mycket och jag hoppas såklart att jag, om jag sköter mitt jobb ordentligt, kan få tillfälle att göra det också. Vi får se hur detta blir! De verkar väldigt aktiva iallafall! Utom just nu när vi inte riktigt gör något på dagarna. Eller de gör säkert en massa, men jag gör typ ingenting, förutom att vara med i lokaltv som det yttersta beviset på hur viktigt deras ungdomscenter faktsikt är, som till och med har volontärhjälp från Sverige. Hehe.

Är för övrigt nöjd över att mitt badrum är utrustat med en riktig toalett och inte bara ett hål i golvet som det är överallt annars. Inte för att låta som en bortskämd liten västeuropé eller så =)

Ja, just det ja, hade min första språklektion idag! Det här kommer blir så galet svårt. Hjälp! Pomosht!

Förresten har jag kommit på en smart grej: Varje gång jag tar en dusch tvättar jag samtidigt automatiskt hela badrummet! Heureka!

The first 3 days in Karlovo

The reason I'm writing in english is that I don't have a, a, o, so I'm lazy and find it easier to just write in english for now :) Now I've been here in Bulgaria for three days, which isn't really all that long, but it feels like much longer. I have my own apartment, it's located quite near the Youth Centre where I work. The apartment is really small, for example I don't have a kitchen and not a wash mashine. But I do have a water boiler and a very, very small stove-look-alike-thing. I could make pasta if I wanted to, but probably not much more than that. The shower and toilet is combined sort of, so If you walk into the bathroom to use the toilet or the sink, you walk right into the shower. It works really well actually.

My first day here was Monday. I didn't do that much. Met up with my boss for a while, trying to get a phone card for me. Then in the evening I met up with some volonteers living in villages around Karlovo, and of course Roger who works at the same place and me (and who has become my life savior pretty much). He's from America like the other volonteers (Cindy, Joe and Sarah) and works here for the American peace corp. He's been here for two years, and is going home in a month. I suspect I'm kind of going to become his replacer.

On Tuesday we went hiking. Joe is apparantly crazy about going hiking, so what I thought was going to be a two hour walk turned out to be a six hour mountain hike. Is it necessary to say that my legs hurt like crazy after that and still do. Then I went home to sleep, living in a totally different country with a new language does make you a little more tired than when you're just at home. At least it makes me tired. In the evening I went out for dinner with Roger, it was really nice.

Yesterday was my first working day. Although I wouldn't call it working day, I didn't do a thing for the first to hours, then I went to a meeting of which I didn't understand a thing, then I copied some papers (yay). In the afternoon a got introduced to my mentor, Elena, who's 16. I went with her to her choir slash piano class, and after the class the teacher (who speaks zero english) asked me to play something. It was really fun, he spoke something about a christmas concert and asked me about my favourite singers and gave me the microphone and put on karaoke versions of different songs with crazy lyrics in half english. I like him he's cool. He seemed excited and asked me to come back if I wanted to play and sing some more and see what songs fit best for my voice and stuff =)

In general I like it here, people are friendly. But well of course I'm a little worried it's going to be a bit lonely after Roger has gone back home, since I live alone and everything. But I think it will work itself out somehow. Today I'm apparently going to some meeting in the municipality and then getting a presentation of what this organisation is actually working with (thank god). Hopefully I'll also meet with my bulgarian teacher, I have to learn this language really fast cause pretty much noone speaks english here. Right, my internet is going to be set up soon I hope.