Suva i Pernik

Idag skiner solen här i Karlovo och det är nästan varmt ute. Det kan låta trevligt, men oj, vad man misstar sig. Inte för att verka pessimistisk, men för mig innebär sol att jag känner krav på mig att ägna hela dagen åt att tvätta. Handtvätta. Det är upp till vädrets makter om jag ska ha rena kläder på mig eller inte. Eller åtminstone om jag ska ha rena lakan. Jag har nämligen ingen plats att hänga upp någonting inomhus. Och om det är för kallt ute och man hänger upp det där så fryser det bara. Och nu vet jag vad vissa tänker, men nej, man kan inte hänga upp en lina i taket. Den möjligheten har jag redan tänkt igenom.

Den här bloggen är lite av min klagomur kanske ni har märkt. Här skriver jag en massa jobbiga saker med att leva i en etta i Bulgarien på vintern. Det finns ju självklart också en massa bra saker med att bo i en etta i Bulgarien. Men kanske inte riktigt på vintern...

Hur som helst, i helgen var jag i Sofia. Igen. Jag gillar Sofia. På vintern ger den stan mig en sån retrokänsla. Kommunismen lever vidare. Sida vid sida med gigantiska reklamskyltar och gamla regeringsbyggnader med stenfigurer på. På en överfull spårvagn i Sofia. Liksom. I Jagodas lägenhet som har rosa och turkosa väggar, mörkbruna dörrar, knapptelefon från 70-talet (hade det varit nummerskiva hade den passat in perfekt i atmosfären) och porslinsanka och utnötta stolar i köket.

Vi var på festival i Pernik, en stad 45 min från Sofia. Bulgarisk festival som går ut på att man ska ta på sig fruktansvärda masker (Linnea är lite rädd för de här maskerna, vill jag minnas), djurdräkter, fjäderschabrak och helt enkelt allting man kan komma på som är stort, exotiskt och otympligt. Detta ska skrämma bort vintern och de onda andarna. Och så dricker man i regel en massa också, för det gör man på alla bulgariska högtider. Vi drack inte så mycket, så jag antar att vi inte var riktigt äkta. En kinesisk grupp var där också, men vi missade dem för vi satt inne på en pub och gjorde allt för att smärtan i fötterna skulle försvinna (javisst ja, det var skitkallt ute). Det fanns också en grupp från Makedonien. De börjar dricka tidigt på morgonen. Framåt förmiddagen är de inne i trans och kan då få kontakt med sina förfäder. Där ser man, dte är ju så man ska göra.

På söndagen åkte vi med en grupp killar 10 mil nordösterut. Där ägnade vi sex timmar åt att titta på grottor.Den här gången hade vi tagit plastpåsar på fötterna så det var inte riktigt lika kallt. Det var bara där i slutet när vi nödvändigtvis skulle titta färdigt på solnedgången innan man fick gå in och sätta sig i bilen, som vi var tvungna att dansa och hoppa lite. Lite soldyrkan över det. På det hela taget var utflykten väldigt trevlig, med trevliga människor. Grottmänniskor, eller vad man nu ska kalla dem. Människor som gillar grottor. Och fladdermöss.

детска градини и технологии

Живеещи сами понякога е скучнол. Но сега е по-добре защото има китайски ресторант в град карлово! Oj, vad mycket jag skulle hunnit med ikväll. Imorgon kväll kan jag inte för då ska jag fika med Elena och kanske spela biljard. På torsdag kväll är det dans och engelskamöte. På fredag vill jag jättegärna åka till Sofia och hälsa på Amelie (och titta på en tradtionell parad, vi får se hur det blir). Så det var det var denna kvällen det gällde.

Men jag fastnade i bulgariskan, som alltid. Timmar går utan att jag märker det, jag sitter bara och slår upp nya ord och fraser (lär jag mig dem?) för att det är roligt. Jag som skulle läst en massa om klimatförändringar. Tro nu inte att jag kan en massa bulgariska bara för att jag sitter med det så mycket. Аз говоря само малко. Men nu är det ju roligt! Sjukt förvånande! (Till skillnad från förut när det bara var jättejobbigt). Numera går jag också runt i lägenheten (alla 20 kvadratmeterna) och lyssnar på en övnings-cd.

Den här veckan har vi tydligen något dagisprojekt. Det går ut på att vi åker till ett dagis om dagen och håller en "lektion" om tolerans. Helt på bulgariska såklart så jag tar mest kort. Men barnen är hur söta som helst, jag älskar bulgariska barn (misstolka inte!). De pratar massa med mig, för som bekant tar ju inte barn riktigt hänsyn tll om man förstår eller inte. Trots att jag mest svarar med inkorrekta, halvfärdiga meningar så verkar de gilla mig av någon anledning (även om de ser lite förvirrade ut ibland. Men inte hälften så förvirrade som jag).

Annars brottas jag mest med tekniken på kontoret som inte verkar gilla oss alls. Idag satt jag och Katya på varsitt håll, hon vid kopiatorn som fick för sig att den plötsligt skulle börja äta papper, och jag vid datorn som vägrade att skicka iväg viktiga mail. Man blir ju så glad av sånt! Tur att det har kommit en kinesisk resturang till stan *puh*. Och att jag är innehavare av Anastasia på bulgariska. Och att min underbara bulgariskalärare finns. Hur dagen annars hade klarat sig är en gåta.

Vassil Levski och seminarium

Det kanske är dags att skriva ett inlägg här för att ge någon slags indikation på vad jag sysslar med egentligen. Fast jag vet ju inte riktigt själv ens vad jag sysslar med. Framför allt inte den här helgen.

Förra veckan sa Katya till mig: "Elin, vill du åka på seminarium i Sofia nästa fredag? Det är helt på bulgariska."
Jag *ryggar tillbaka*: "Helt på bulgarska, eehh, jag vet inte, kanske en annan gång?"
Katya *lugnt men bestämt*: "Jo, men du måste ju förbättra din bulgariska på något sätt."

Jaa... det måste jag ju, det är en av de få sakerna i mitt liv som är helt uppenbara. Så då blev det så, jag och Vili åkte till Sofia igår och kom hem idag. Spontan tanke som har gnagt i mig hela helgen och därför inte ens är särskilt spontan: Är jag modig eller bara DUM i huvudet som försätter mig i sådana här situationer?

Det senare kändes det som. Jag kände mig som en idiot större delen av tiden, och framför allt insåg jag hur skrattretande lite bulgariska jag kan. PLUS att det var hur utmattande som helst! Om ni är trogna följare av Parlamentet känner ni kanske till scenen i Tips från coachen där Björn Gustafsson får uppmaningen "Du fattar ingenting". Precis så kände jag mig. Det var JÄTTEJOBBIGT! Så, nu har jag fått klaga av mig lite.

Dåså...

Slutsats nummer 1: Om din första impuls säger "Åk inte till Sofia, du kommer göra bort dig, inte fatta någonting, bli jättetrött och känna dig som en marsmänniska i två dagar" så åk för guds skull inte till Sofia!

Slutsats nummer 2: Fast å andra sidan... man kan ju åka till Sofia ändå bara för att se vad som händer och för att det är roligare än att sitta i Karlovo hela helgen. Vem vet, alltid lär man sig nånting, och om inte annat så får man ju bo på hotell en natt gratis, och träffa en massa bulgarer. Se där, det bara kryllar ju av fördelar!

Seminariet handlade om utbildning och integrering av barn som inte är bulgarer. Man skulle bl. a skapa en framtidsskola och delta i ett imitiations-rollspel. (Jag spelade det utländska barnet som inte förstod bulgariska- Dvs. jag spelade i princip mig själv).

Så det är vad jag har gjort i helgen. Imorgon kanske jag tar en tur till Morrison (kaféet där Vili jobbar) för att plugga lite. Jag får ingen ro i lägenheten, det finns alltid något roligare att göra. (inte för att klimatförändringar inte är jätteroligt, men ni fattar) Dessutom har jag inget bra bord och det måste man ha.

Biblioteket i staden har jag testat och skippat. Tried and discarded. Jag vågar inte gå dit igen, det känns som att det spökar där. Och Vassil Levski stirrar ner på en från alla väggar *rys* (kan ju t o m vara han som är spöket). Och ja, han tittar bara på mig, för det är bara jag och tanterna som är där. Och de har han väl tittat på så länge vid det här laget att det säkert känns trevligt med lite ny fräsch omväxling. Så jag förstår honom ju. Men det är fortfarande obehagligt och ödsligt. Dessutom går man rakt in i honom när man kommer in genom entrén, i form av en jättestaty.

Vad är det med det här landet och Vassil Levski? Och när jag ändå är igång, vet de ens vad isolering är? Och om de inte vet det, varför vet de inte då åtminstone vad bra värme innebär? Och varför fick vi så lite mat på hotellet? Och varför måste bulgariska vara så fruktansvärt, oerhört komplicerat? Varför är det inte sommar snart? Ja, ni ser ju. Vilka problem.

Konstig dag

Idag har varit en konstig dag. Ni vet, en sån där typiskt konstig dag när det var mening att man skulle åka till barnhemmet i Kalofer men ställer in för att man inte orkar. Istället sover man till 2 (man skyller på att man är förkyld) och när man väl ger sig ut på stan ger man antingen för lite eller för mycket pengar till tjejen i kassan, och sedan tappar man växeln på golvet, och sedan hör man inte när den lite småsnygge killen i fruktaffären frågar vart man kommer ifrån. Och när man väl hör är man lite förkyld så när man sluddrar fram "Sweden" får man det välförtjänta svaret "Spain?".

Har ni också såna där dagar när ni köper en stor kasse frukt och grönt för 7, 50 och sen köper en tanig liten tejprulle för över 25 kr? Och sedan när ni går hem ser ni en gammal rysk bil övertäckt ett specialsytt vinterskydd och ett gäng gamla gubbar som står och dansar utanför en affär. Och sen går strömmen i mataffären. Eller det kanske bara är jag som har såna dagar =) Nu har jag iallafall en massa plastpåsar hemma igen.

Sverige nästa! Ska bli gött, är bara lite orolig för att tiden kommer att gå alldeles för fort.

EVS On-arrival

Åååh, jag vill tillbaka på EVS on-arrival training i Sofia =) Det var nog fasen en av de bästa grejerna på länge. Nu känns det inte som att jag är den enda EVS-volontären i Bulgarien längre. Och framför allt känns det inte som att jag är den enda svensken. Tro det eller ej så fanns det faktiskt en till svensk där, som också har varit här i ungeför 3 månader. Hur stor är chansen? Han heter David och kommer från Åmål. Trevligt trevligt. Någon att prata svenska med.

I fredags kom jag hem hit och joinade de sista dagarna av vår träningskurs här i Karlovo. Då visade det sig att här fanns en litauisk kille som har bott i Sverige ett halvår och som pluggar svenska och svensk litteratur på skandinaviska departementet (eller vad det heter) i Villnius och som därmed pratar svenska flytande. Så den här veckan har jag nog pratat mer svenska än vad jag gjorde de två och en halv månaderna innan tillsammans. Dessutom fanns det en slovensk kille som kunde räkna upp minst 10 svenska filmer (på svenska) som han tyckte var jättebra. Några av dem kände jag till (Fucking Åmål osv.) och några hade jag aldrig hört talas om. Man har mycket att lära, tydligen.

Nu måste jag skriva en rapport om toleransdagen. I'll be back.

Förresten, om någon undrar så kommer jag till Stockholm den 22:a dec =D Och till Kalmar bär det av den 25:e eller den 26:e!

Mail och välkomstbrev

Nu är Katja, Tsvetina och Illiana (Tsvetinas två månader gamla dotter) på hotellet och rekar inför nästa vecka. Det är lite skönt, tyst och lugnt på kontoret. Den här veckan sitter jag mest och mailar med alla utländska deltagare i Träningskursen ("Youth enterpreneurship and creativity") vi ska ha här nästa vecka. Det är väldigt mycket praktisk information, och filer som ska bifogas och skickas till 1500 mailadresser, frågor som ska besvaras osv.

I början var det ganska förvirrande med all information om vem som skulle komma och när och hur och personliga kontaktuppgifter och vegetarianer och hit och dit. Framför allt när de sedan skickade uppgifter som inte alls stämde med de förra, och man började fundera på hur många organisationer det fanns egentligen.

Men det är väldigt roligt i alla fall att ha kontakt med så mycket folk. Dock så är det lite sorgligt när de alla skriver "See you soon" i sina brev. Jag åker till Sofia på måndag på EVS Arrival Course. Det är ju i och för sig jättebra, men måste allting komma på en gång? Ibland händer det absolut ingenting här, och när det väl gör det så krockar det. Surt! Jaja, jag kommer hem lagom till Hej då-partyt för träningskursen på lördag, så jag hinner i alla fall säga Hej till folket. Få ett ansikte till alla namn.

Förutom att maila har jag förberett 40 mappar med almenackor, pennor och ett schema över kursen, som alla deltagare ska få. Jag har också vikt 40 välkomstbrev och skrivit alla deltagares namn på dem. Det var ta mej fasen inte lätt som det kanske verkar, vilka skumma namn det finns! Har ingen aning om vad som är förnamn och vad som är efternamn. (säger hon med ett namnsom är outtalbart utanför Skandinaviens gränser... men ändå!) Ja, och lite annat smått och gott, det har faktiskt funnits saker att göra här den här veckan. Fantastiskt!

I helgen anländer en till EVS-volontär, en kille från Turkiet. Han ska vara på barnhemmet i Kalofer. Det är lite kul, nu är jag inte ensam EVS-volontär i området längre, en till som kan hjälpa mig försvara Europas heder mot alla amerikanerna! ;)

Kan vi slippa bussen nu?

http://www.youtube.com/watch?v=yOmZeXIVqTk

My old desk doesn't need to rest, and I've never once heard it cry...

Förresten, myten är besegrad:
I Bulgarien sätter sig inte folk bredvid varandra på bussen heller! Och då är jag väl ändå rätt så långt söder ut. Så som folk klagar på Sverige hade jag ju nästan väntat mig att vi skulle sjunga sånger tillsammans alla vi främlingar som bara råkade ta samma buss mot samma resmål. Men icke! Tyst som i graven. Och jag är så sjukt nöjd över detta, får vi nu slippa tjatet om svenskars så typiskt"egendomliga, kyliga och asociala" bussresarvanor som ju säger allt om hela folkets identitet och beteendemönster och historia och klimat och jag vet inte vad.

Om något så skapar det ju bara rädsla för att faktiskt sätta sig bredvid någon på bussen. "Vänta nu, vi pratade ju om hur folk tycker att man är dum i huvudet om man sätter sig bredvid någon annan på bussen, jag sätter mig här vid fönstret istället".

Jag förnekar inte att svenskar kan vara lite... distanserade. Men jag lobbar för nya fräscha exempel på detta!