Изложба (izloshba)(= utställning)

Efter min lilla bildkurs med alla barnen blev det utställning. Den såg ut ungefär som det ser ut på bilderna. Jag fick presenter och vi sjöng en bulgarisk popsång. Behöver jag säga att tillställningen blev lyckad?

Min duktige huvudöversättare Georgi med tvillingsyster!

Alla pratar tyska

Det kan bero på att jag befinner mig på Wiens flygplats. Men! På planet hit med Air Berlin pratade flygvärdinnorna och kaptenen tyska med alla. Och delade ut tidningar bara på tyska. Det är inte okej. Jag kan inte tyska. Och efter att de fick reda på det bytte de visserligen till engelska först men sen nästa gång kom samma person och började prata tyska igen. Kom igen Tyskland! Det har jag nog aldrig sett förut. Inte ens på Air France. Och det vill inte säga lite.

Tänk om svenska flygvärdinnor skulle göra så. ”Would you like vegetarian or skinka?” (---) ”No, not chicken, skinka! Nöff Nöff!” Men säg ham då kanske? Förlåt jag blir lite irriterad på sånt här. Av sådana här principskäl vill jag inte lära mig tyska. Jag vill lära mig ett språk vars befolkning inte tycker att hela världen borde prata det språket och där varje individ inte tar på sig ansvaret att utbilda alla främlingar som har råkat missa att lära sig detta livsnödvändiga språk.

Nu sitter jag på Wiens flygplats och har ett par timmars håltimme. Vet inte riktigt, vad gör man på en flygplats. Jag kanske får gå ut i allrummet igen och gå igenom säkerhetskontrollen igen lite senare. Det var inte kul här inne. Plus att jag inte är bergsäker på att min gate faktiskt är här. Dock måste erkännas att den här flygplatsen är bra mycket intressantare än Sofias. Sofias ser mest ut som ett jättestort badrum med några skinnklädda sittplatser utslängda nonchalant här och där, lite så artistiskt. Men tyvärr måste ganska många av de väntande passagerarna stå. Eller också kan man sitta på det vita, kakelbelagda golvet och luta ryggen mot de vita, kakelbeklädda väggarna och låtsas att man tar en dusch! Och det säger man ju sällan nej till!

Det känns jättekonstigt att lämna Bulgarien. Men det känns inte som att jag har bott där nästan ett år. När jag tänker tillbaka har jag jättesvårt att komma ihåg vad som har hänt. Lite som ett tomrum. En ö i havet. Fast det där är inte sant. För mig är alla platser där jag vet att jag måste stanna en längre tid vid mer eller mindre en ö i havet. Vid något tillfälle känns de alltid som världens ände. Totalt isolerade och hopplösa. Så var det med Kalmar, Salisbury och nu också med Karlovo. Sen har jag såklart massa tillfällen då jag verkligen uppskattar att bo där och tycker att det är den bästa platsen på jorden och funderar på att stanna kvar för alltid och börjar plugga. Man vet aldrig. Det går väldigt mycket upp och ner, som vissa av er säkert har märkt!

Oj, nu ropar de ut information om flyget till Dubai! Man kanske skulle ta det istället, låter ju ganska spännande. Eller nej just det, nu var det ju Sverige jag skulle till *fokusera*. Här sitter jag och har inte ens kommit hem än och börjar redan fundera på vart jag ska åka på nästa utlandsvistelse. Portugal ligger mycket bra till. Får kolla upp hur man gör om man vill åka som Erasmus till Portugal. Eller… jag kanske helt enkelt ska lägga ner min energi på att faktiskt börja plugga först. Och kolla upp det där med Erasmus sen.

Regn

För några timmar sedan gick jag till kontoret i extremhällregn och översvämning. Jag kommer dit 100% genomblöt, varpå Katya stirrar på mig som om jag vore dum i huvet ch säger: Elin... Gå hem! Så jag gick hem. Nu sitter jag här, med levande ljus, lyssnar på åskan och tittar på regnet som forsar ner. Jag borde skriva Youthpass, jag borde planera dagens lektion och jag borde nog börja packa också,

Idag tänkte jag att vi ska leka Flaggan med barnen bara för att det kan vara kul att se om det över huvud taget funkar, samt rösta fram bästa postern från förra gången och pyssla med färgat papper. Om någon av ungarna dyker upp vill säga. Karlovos gator är för tillfället folktomma.

Travja da!

Varje dag mellan 15.00 och 17.00 har jag lektion (summer vacation) med 20 små barn! Idag försökte jag leka pepparkaksgubben med dem. Men hoppsan, bara ungefär hälften av dem förstod vad leken gick ut på. Å andra sidan gjorde de ju jättefina ökenteckningar sedan, så det jämnade helt klart ut sig!

Men det var inte därför jag fick för mig att plötsligt skriva blogginlägg.

Jag har nämligen översättare med mig, eftersom min bulgariska och barnens engelska inte riktigt går hand i hand! När jag pratar med barnen säger jag "Åh vad fint! Men om du vill kan du ju fylla i med lite mer färg här!". Det översätts alltid till "Travja da". Det betyder "Du måste". "Du måste fylla i med färg här!".

Kan vi ha hittat en liten kulturskillnad här kanske?

Sommar

Sommar är en förrädisk årstid. När hösten är slut börjar man omedelbart längta efter sommaren, en olidlig längtan som håller i sig genom hela den långa förfärliga vintern, genom våren och varar fram till början av Juni ungefär (eller April då om man råkar befinna sig i Bulgarien. Så till hela den här cirkusen läggs två extra juli-månader till).

Men sedan visar det sig varje år, i alla fall för mig, att Juni är den enda månad som faktiskt var värd all väntan. Juli är bara varm övergångsmånad när man inte har något annat att göra än att ha på sig bjärta sommarkläder, jobba lite men det orkar man inte för det är för varmt, ligga på stranden eller grilla. Stranden är inte riktigt min grej, då återstår sommarkläder som jag vanligtvis inte brukar tycka är särskilt intressanta (alla har på sig gult och vitt och limegrönt och sånt trams) samt att grilla, att inte orka jobba och sitta ute i solen en hel dag och bli helt seg i hela kroppen. Hurrey!

Dessutom är alla man känner, inklusive en själv under en vecka eller två, borta från stan på semester! Ska detta vara en åtråvärd årstid? Svenska sommarkvällar är egentligen det enda som är något att ha. Sen kommer hösten som råkar vara min favoritårstid för då får man ta fram de där lite varmare plaggen som man trivs mycket bättre i, samt det blir mycket mer logiskt att dricka te och kaffe. Dessutom börjar folk komma tillbaka till stan, bli aktiva, skolmaterial börjar säljas och luften blir äntligen klar så att man märker skillnaden mellan att befinna sig inne och ute!

Sen i mitten av November någonstans blir allting ödsligt och kallt och mörkt och deppigt, och det är då den kommer igen: Den där orimliga längtan efter nästa sommar! Helt plötsligt har man glömt bort hur sommaren verkligen är och hela hjulet börjar om på nytt.

Precis så är det.

Mångsyssla

Nu är det lite officiellt att jag ska bli bild- och engelsklärare i sommarskolan i 4 veckor framöver. Himla spännande! Jag gör lite så, går från att vara sekreterare och kopierare, till designer av broschyrer, till trädgårdsmästare, till allmän springflicka och idéspruta, till hjälpreda, till trädgårdsmästare, till filmskapare och slutligen till bildlärare. Man kan ju i alla fall inte klaga på brist på variation!

Hållbar utveckling!

Borgmästaren skriver på konventionen.


Vi och ungdomar från trakten har lite brainstorming med ett oväntat bra resultat och många bra idéer och initiativ som Tsveti och Katya kan använda sig av i framtiden!




Sebastien från Belgium var en av EVS volontärerna som kom på besök
Liene från Lettland!
David från Sverige!
Elin från Sverige!
Och Simon från Sverige!

Eftersom alla, som jag känner till, svenska EVS-volontärer i Bulgarien var på samma ställe samtidigt den 25/6 kändes det ju helt ofrånkomligt att fira midsommar! Det gjordes bland annat genom att dricka några, i och för sig helt icke-svenska, neonblå drinkar,

Samt genom att tillverka denna fantastiska representation av en svensk, hederlig midsommarstång och gå med den på Karlovos gator!

Elin: Jag vet inte riktigt om jag vill åka hem nu... det börjar liksom äntligen kännas som att jag börjar fatta vad jag sysslar med!

Sussi: Elin... det har du sagt jättemånga gånger förut.

Hehe, hoppsan.

Men, med risk för att repetera mig själv, nu börjar det faktiskt kännas som att jag gör en viss nytta här. Förra veckan hade vi EVS-seminarie med inbjudna EVS-volontärer från Sofia, Gorna Orjahovitsa och Vidin. De gjorde ett jättebra jobb med att presentera IRL-erfarenheter av hur det är att vara EVS! Och redan (!) har vi flera byar som har uttryckt sitt intresse för att ha en EVS-volontär hos sig i framtiden, samt en kille som vill ansöka om att få åka. Inte så illa!

Den här veckan har handlat nästan uteslutande om hållbar utveckling, eftersom organisationen är partners med ett franskt projekt som handlar om nyss nämnda tema. Så den här veckan har vi haft ett möte med våra lokala ungdomar, där vi pratade om vikten av hållbar konsumtion samt skrev ner alla deras och våra idéer om hur man ska göra Karlovo mer hållbart. Dessa idéer blev sedan förvandlade till en konvention som vi på onsdagen presenterade för borgmästaren.

Borgmästaren satt som vanligt på sitt 40 kvadratmeter stora kontor med ungefär 50 000 plastblommor (eller är de kanske riktiga t o m?) och spetsdukar, rökte cigaretter och lyssnade på popfolkmusik. Och som vanligt blev svaret "Vi får se...". De måste ju fråga den och den personen om det är möjligt att få pengar just nu och sedan måste de klura ut det bästa sättet att stoppa pengarna i egen ficka. Eller ge dem till en av stans alla pensionärsföreningar.

På frågan: "Varför bryr ni er bara om att göra saker för pensionärerna och inte för ungdomarna?" blev svaret: "För att VI är pensionärer. Pensionärer bryr sig om pensionärer." Det må hända, men någon gång som omväxling kan de kanske bry sig om andra människor också. Att besöka borgmästaren är alltid en intressant kulturupplevelse och ett studiebesök i Bulgarisk "politik". Nog om det. För tillfället ägnar jag mig åt att göra en film om hållbar uttveckling samt vad vi gjorde lokalt. Det är också en del av projektet.

På mötet tog jag bland annat upp en idé jag såg i Aten som jag nog har berättat om för alla vid det här laget. Man har en "affär" dit alla kan gå och lämna och hämta kläder helt efter eget behov. Det är också ett ställe där folk bara kan samlas, vara lite sociala och utbyta idéer. Den idén plockade Tsvetina upp direkt. Jag har nästan aldrig sett henne så entusiastisk. Så nu ska organisationen anordna en "bytesdag" varje månad där folk kan byta kläder, böcker och annat de inte behöver/behöver. Första bytesdagen är planerad redan för 16e juli, så jag får vara med och arrangera och se hur det funkar!

I helgen ska jag inte resa någonstans och det ska bli så fruktansvärt skönt. Är det ett tecken på att man har rest för mycket under för kort tid? Troligen. Vili vill att jag ska åka till Burgas och hälsa på henne nästa vecka. Det vill inte jag riktigt, men jag får kanske bete mig som en riktig kompis för en gångs skull och göra det i alla fall. Dessutom, efter den här helgen kanske jag är så uttråkad så att jag är villig att åka vart som helst bara jag får komma härifrån. Det vet man aldrig, men just nu känns det verkligen inte så.