Mars närmar sig

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
Trist varar länge
För, underbart är kort, alldeles för kort...

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
Når dig solen
En glimt i sänder
Ty, underbart är kort, alldeles för kort...

I början av veckan var min tanke att åka till barnhemmet i Kalofer på fredag, dvs idag. Imorse var det verkligen inte min tanke längre! Nu ska ju inte mina personliga problem gå ut över barnen i Kalofer, men jag behöver nog lite mera tid. Jag önskar att jag bara kunde gå dit själv, och slippa vara så beroende av folk. Jag kan ju i och för sig, rent tekniskt sett, bara gå dit själv, men då har jag ingen tolk... Får väl lära mig bulgariska bra helt enkelt, det verkar vara den enda lösningen. Elementärt, min käre Watson!

Så det blev hemmakväll istället, inte helt fel det heller. På jobbet var det presskonferens (min favorit) där det talades mycket om vårt nya projekt: Att ge en grupp betsående av lika många romer som "bulgarer" (hatar att de delar upp dem så, är inte romerna bulgarer också?) en kurs i att servera och laga mat i Sopot. Dit ska jag följa med dem 3 ggr i veckan framöver, så nu får jag lära mig laga bulgarisk mat =D

Kursen startar den 8e mars. Då börjar även EVS mid term-träningen i Sofia. Det ska bli jättekul, hänga med lite andra kära EVSare igen! Förra gången när jag åkte dit visste jag ingenting, nu känns det som att man har lite mer koll på läget. Dessutom får vi ju kanske se vilka de nya volontärerna är, om det nu faller sig så att vi alla har träningen samtidigt igen, så som det var förra gången, i December.

Dessutom har jag fått det glada beskedet att jag har blivit antagen till en träningskurs i Aten den 15-19 mars. "Young ethical consumers fighting world poverty", heter den. Ansökan var ganska lång, och det kändes som att jag mest skrev en massa skit. Jag slängde också in lite kritik mot Fair Trade (som är vad hela kursen bygger på och vad värdorganisationerna jobbar med) så jag måste säga att jag blev väldigt glatt överraskad när mailet kom. Idag bokade vi flygbiljetten (orka åka 12 timmar med buss. Usch, vilken usel miljökämpe jag är), och på måndag åker jag till Plovdiv och hämtar den!

Nästa vecka är även planen att jag ska ta en sväng till Veliko Turnovo med omnejd och träffa David och Gosia. På tisdag går bussen och på torsdag tänker jag mig att jag kommer hem igen. Det blir kul att träffa dem igen, och jag har bara hört bra saker om Veliko Turnovo =) Hoppas nu att vädret anstränger sig lite och blir så fint som jag vet att det faktiskt kan bli!

Andlosa dagar pa kontoret

Ah, de har dagarna tar ju aldrig slut. Ar hur trott som helst. Idag har jag agnat hela dagen at att forsoka komma pa vad jag ska gora pa mina engelsklektioner i mars. Kanns som att det ar lite dags liksom. Det ar tre helt olika malgrupper, sa man far liksom anpassa sig. Tva av grupperna gar helt okej att planera, den tredje ar mycket svarare.

Dagarna domineras ju ocksa av ett annat problem, vissa av er vet precis vad jag menar. Ni andra far val fraga ;)

19 Feb - Vasil Levski-dagen

Nej, det är inte krig. Det är Vasil Levski-dagen.

För övrigt är det idag 15-20 grader varmt. Tack vare detta kunde jag efter jobbet sätta mig på balkongen med en kopp kaffe och lyssna till de fantastiska hymnerna som idag sjungs på Vasil Levski-torget till Vasil Levskis ära. Nu kan jag också svara på frågan jag ställde i förra inlägget och som alla självklart har väntat med spänning på att få veta svaret till. Vill man som internationell student plugga i Bulgarien visar det sig att man måste betala en avgift på 2000-5000 euro. Eh, varifrån kom den avgiften? Riktigt drygt (jag får använda ord som 'drygt' för jag bor inte i Sverige, och då får man göra sånt.).

Vad ska jag göra nu? Leta jobb? Skriva låtar och skapa en singer/songwriter-karriär i Bulgarien? Skriva arga brev som uppmanar regeringen att ta bort alla dumma avgifter (och samtidigt passa på att skriva in ett litet stycke om att de borde sätta in bussar från Karlovo till Vedrare som avgår senare än kl. 6 på kvällen)?

Only time will tell.

Imorgon blir det, tadaa, Sofia!

Ja!

Jag gillar fasen Bulgarien. Kan man plugga här?

Sofia. Igen.

Jag: Nej, det går inte, jag kommer att vara borta från stan Torsdag- Lördag.
Pavlina (Min bulgariskalärare) *inte ett dugg förvånad*: Jaha, ska du till Sofia?
Jag: Eh, hur visste du det?
Pavlina: Du åker alltid dit.

Det börjar nästan kännas som att jag bor i Sofia. Och den här gången vill jag inte ens riktigt åka, jag hade absolut hellre stannat hemma och gått på kinesisk resturang och festival här i Karlovo på Lördag med Sarah och Zack. Eller gjort en miniresa med David och José och kanske någon mer. Men jag har lovat, och även om löften kanske inte alltid är till för att hållas så är det de den här gången. Plus att jag ju får träffa min kära Amelie, och det är ju alltid lika trevligt.

Nu kanske någon undrar varför jag nödvändigtvis måste åka till Sofia där, trots att jag inte riktigt har lust. Det är ett sånt där seminarium igen. Helt på bulgariska. Mm. Där ska vi presentera och utveckla vår projektidé om Millenniemålen. På bulgariska. Jag vet inte hur mycket nytta vi kommer ha av den här helgen, men som Amelie sa, vi kanske åtminstone träffar roligt folk. Som kan engelska.

Seminariet håller egentligen på till söndag, men jag tänkte vara lurig och åka tillbaka hem redan på lördag. Jag vill nämligen åka till Kalofer på söndag, och titta på en festival de här där. Jag kanske kan be Amelie uppehålla dem och smyga mig ut när ingen ser? Hm... vi får se.

Idag har jag hjälpt Tsvetina att boka biljetter hos SJ. Hon ska till Sverige den 21a mars och åh vilken tur att jag finns där och kan hjälpa henne och förvarna om Sverige där man faktiskt borde boka sina biljetter innan. Här i Bulgarian får man inte alltid köpa tågbiljetter tidigare än en timme innan tåget går. Spännande, spännande. Dessutom har jag upptäckt hur rysligt dyr Arlanda Express är om man inte är ungdom. Usch. Nej, nu blir det kaffe och frukt och om två och en halv timme går bussen. Off and away!

Bli arg!!!! Eh.. eller?!

"Jag slår inte tillbaka, det ligger inte i min natur. Och det är väl synd, för en motattack eller två skulle nog lösa ett och annat problem och behövs ibland. Men som sagt, mina gener bär på en förbannelse. Alla dess bärare är automatiska mesar, som hellre står stumt och tar emot skit, vänder andra kinden till, än slår tillbaks. Det är vi, som växte upp i Bamses magiska värld, där Vargen alltid släpptes fri eftersom 'Ingen blir snäll av att sitta i fängelse', och ingen är elak bara för att vara elak utan egentligen vill de bara vara med och leka med de andra barnen. Det är vi som alltid försöker se de bra sidorna av våra medmänniskor. Bamsetramse springer över vägen. Våld föder våld.

Det är vi, som passivt smyger runt iförda peace-tröjor och t-shirts som snällt föreslår att kanske borde vi sluta spraya håret för det är ju faktiskt inte snällt mot naturen, men ingen ska väl tvingas till något vi måste få folk att inse att det kanske nästan skulle vara bra att kanske göra något åt fattigdomen i tredje världen snart. Det är vi som är för stumma protester som ingen märker. Det är vi som verkligen inte vill störa, vi som inte vill ta plats. Vi vill inte ha trubbel, inte störa friden. Vi vill ju bara vara omtyckta av alla. Kärlek och respekt!"

Är man cool om man citerar sig själv? Skitsamma, jag är ju hur som helst inte riktigt cool av mig och har liksom gett upp alla ambitioner, så nu gör jag det. Citerar mig själv alltså. Det här skrev jag på min andra blogg "Ängeln på din axel" i Mars 2008, d v s när jag fortfarande var i Kanada. En viss värdbror var nog lite involverad i de där plötsliga arga tankarna. En viss kompis i skolan också. Men det var då.

Nu är nu. Men nu är jag återigen i en liknande situation. Ibland blir jag så trött på mig själv som aldrig kan ta plats och aldrig kan säga ifrån utan bara går med på allting med ett artigt litet leende men som i hemlighet tänker och tycker precis tvärtom och inte alls trivs i situationen. Låter jag någon få veta det? Nej. Hur mesig får man bli. Faktum är att man knappt får bli såhär mesig som jag är nu enligt mig. Men det är jättesvårt. Man är ju så beroende av folk. Jag kan ju bli arg på världens politiska ledare hur lätt som helst för de kommer jag aldrig träffa. Men de här personerna träffar jag varje dag. Ibland måste man vara lite diplomatisk också. Nu vände det här inlägget helt plötsligt helt ut och in på sig själv.

Vad var min slutsats egentligen?! Att det är himla klurigt att hantera situationer på ett smidigt sätt ibland tror jag. Men nu måste jag våga stå upp mer för mig själv. Såhär kan jag ju inte hålla på.

Flygplatsfilosofi

Vitt kakel och vita pelare så långt ögat når. Här och där står Skybar, med sina iögonfallande neonskyltar och barstolar i mörkt trä. En skarp kontrast till allt det vita, evighetslånga. Övergivna? Det känns nästan så. Som att ingen reser från Bulgarien, och ännu färre reser hit. Eller också är det bara jag som är tidig. Ovanligt tidig för att vara jag, jag har fortfarande en timme att döda. Ute gnistrar snön, de stora fönstren ger en panoramautsikt över en vit tomhet. Ett mörker i vitt.

På vägen hit i taxin med mannen utan tänder fick jag, tack vare min och taximannens bristande möjligheter till kommunikation, tillfälle att i lugn och ro beskåda lite av Sofias arkitektur. Torrt, tycker någon. Arkitektur... Magnifika byggnader med utförligt arbetade balkonger, stenfigurer som stolt vaktar varsin sida av huvudentrén. Blandat med massproducerade höghus, byggda i en grå-beige stil, med fasader som lämnar endel övrigt att önska. Men under bostadsbristen efter kriget dög de fint. Sofias historia berättar sig själv, och låter oss inte glömma.

Mellan husen strömmar trafiken. Många bilar tutar beslutsamt och andra har bestämt sig för att parkera lite snett mitt på vägen. "Här blir nog bra, jag ska ju ändå bara vara borta några ögonblick". Camo edin moment. Granar vars grenar magiskt skimrar av snö står utspridda här och var, strödda över staden som vackra dekorationer.

Nu äntligen händer det visst något. En kvinna klädd i flygvärdinne-uniform dyker upp i gaten och börjar lite smått slött fingra på en dator. Sedan dyker en till upp, och så en till. Nu står de alla tre vid samma dator och pratar om något jag inte förstår.

Folk har börjat köa. Klockan tickar. Enligt informationen på boarding passet skulle gaten öppnas nu, och påstigningen av planet börja. Men ingen dörr öppnas. Istället går en gråtande blond flicka fram till kvinnorna och börjar prata i ett bönfallande tonläge. Kvinnorna ser bekymrade ut och skakar på huvudena. I Bulgarien kan det betyda både nej och ja, man vet aldrig. Motvilligt känner jag hur paniken inom mig stiger. Vad sysslar de med? Ska hela planet behöva lida bara för att en flicka har lite problem? Men genast ångrar jag mig, naturligtvis är det inte flickans fel.

Jag som alltid har gjort en grej av min fantastiska förmåga att hålla mig lugn i situationer som jag ändå inte kan påverka. Låt gå, låt gud, eller hur det nu var. Men tydligen inte den här gången. Jag har väntat alltför länge på det här ögonblicket, och anslutningen i Budapest är alltför tajt för att jag ska kunna hålla mig lugn. Märkligt att flygtrafiken till och från Sofia alltid ska vara försenad, tänker jag irriterat. Flickan har slutat gråta och talar upprört i sin mobiltelefon. Varför säger ingen något? Lite information, tack. I Sverige uppskattar vi nämligen information ohälsosamt mycket. Så mycket så att det inte är riktigt okej när vi inte får den i tillräckliga doser och tillräckligt snabbt. Hallå!?

10 minuter kvar till utsatt avgångstid, det klarar de aldrig. Mentalt försöker jag förbereda mig på förseningens eventuella konsekvenser. Det går sådär först. Det enda jag kan tänka på är hur gärna jag vill träffa Ante och Hanna på Liljeholmen ikväll. Jag inser hur mycket jag avskyr att vara i ett läge där jag bara kan stå och titta på. Hysteri som alltid gått tvärtemot mina iskalla principer, vad har hänt med mig?

Jag lyfter min ilskna blick från golvet. Efter hand som jag ser mig omkring övergår mitt ansiktsuttryck en transformation från irritation till förvåning, och till insikten om att jag är den enda av de väntande passagerarna som verkar vara det minsta stressad. Hur kan det komma sig? De andra pratar och skrattar lugnt med varandra. Som om detta är något alla helt enkelt lugnt räknar med.

Jag känner mig med ens lite dum. Faktiskt, vad är det värsta som kan hända? Jag får träffa min familj några timmar, kanske eventuellt någon dag, senare. Visst... det vore ju trist, men kanske inte riktigt likvärdigt den obegripliga känslan av oro och förtvivlan som jag känner växa i bröstet. Nu får jag skärpa mig. Den känslan får jag spara tills dess att den verkligen är rättfärdigad. Så farligt kan det ju inte vara. Nej.

Så ja. Vad gör man? Där i slutet av den gigantiska kön till gaten tvingar jag migsjälv att inse det självklara som de andra redan har insett: Planet är en halvtimme försenat. Vi kan inte ändra på det. Då kan man lika gärna göra det bästa av den halvtimmen. Då kan man lika gärna skratta. För den halvtimmen kommer aldrig tillbaka, den får man bara en gång. Spokoino. Spokoino, molya.

Barnhemmet i Kalofer - Ett välgörenhetsprojekt?

"Men, jag har ju inga pengar..."
Ibland när jag säger till någon, tyvärr oftast någon som är född och uppvuxen i Karlovo, att jag besöker barnhemmet i Kalofer, får jag ett svar som låter ungefär såhär: "Ja... jag skulle också gärna gå dit, men det känns som att... vad ska jag göra där? Jag har ju inga pengar att ge dem".

Denna eviga fixering vid pengar. Jag ger inte pengar till barnen i Kalofer. Jag är inte den generösa svenskan som ger en chokladkaka till alla barnen varje gång jag kommer dit. Vad vore poängen med det? Förvisso skulle detta nog få dem att värdera mina besök ganska högt, men inte för min skull. Utan för det materiella som min närvaro medför. Det blir ju ganska snett. Och framför allt så kan det ju medföra att de uppskattar mindre när någon stackare kommer dit bara för att umgås med barnen, men missade den där lilla detaljen att ta med sig presenter.

Faktum är att tänker man så, så skulle hela min tillvaro här i Bulgarien inte vara så viktig. Jag har ju inga pengar.

Relationer - ett själsligt utbyte
Och själva inställningen att man inte kan ge en person något bara för att man inte kan bidra ekonomiskt är ju helt fruktansvärd. Vad ska vi då ha vänner och familj till? Dem har vi ju för att byta idéer med, och för att ge och få trygghet. Ge och ta. Med hjälp av dem vidgar vi våra vyer och får nya perspektiv, som i sin tur gör att vår kunskapshorisont växer. Barnen i Kalofer är inte offer eller saker som vi ska hjälpa. De är människor precis som alla andra. Inga anonyma välgörenhetsobjekt som man endast kan hjälpa genom att donera pengar hemma från soffan.

Det finns andra, mer givande sätt. Man kan visa vem man är, att man finns, och att man bryr sig. Att man tar sig tiden att vara med dem. Och att man uppskattar deras sällskap. Jag går inte dit som en välgörande uppoffring. Jag går dit för att jag vill och för att det är roligt.

En glob av kontakt
Det var någon som sa att vår kontakt med och förståelse för yttervärlden är som en glob runtomkring oss, och den globen växer när vi lär oss något nytt och tar till oss det nya och främmande. Och ju mer globen växer, desto större blir ju ytan och därmed vår kontakt med, och förståelse för, omvärlden. Det blir en god cirkel. Genom att gå till barnhemmet hoppas jag att både min och barnens glober växer och därmed kan vi alla bidra till att förståelsen och tilliten mellan oss också växer.

En fast punkt
Styrkan man får av att umgås med de man litar på är svår att hitta någon annanstans. Ingen kan någonsin få för många vänner. Det tror i alla fall inte jag. Genom att umgås med barnen i Kalofer, visar vi att vi bryr oss. Att de är viktiga för oss. För det är de. Och vi kan, till en viss del, bli en del av deras värld, någon slags trygghet. När jag var där sist, klättrade en liten 4-årig flicka upp på mig och sa "Eta e moyat maika". Det här är min mamma.

De här barnen har på ett eller annat sätt blivit övergivna en gång. Vi kan inte ersätta deras föräldrar. Det kan inte personalen där heller. Men vi kan ändå hjälpa dem. Inte genom att ge pengar, utan genom att faktiskt vara där.

Att ge kläder är nog fint, men det viktigaste tror jag är att faktiskt spendera tid med barnen. När kläder slits ut finns minnena och kunskapen kvar. Men enligt vissa människors mått verkar det vara något meningslöst och helt bortkastad tid. Det är så synd.

Som om barnen vore meningslösa och bortkastad tid.

Barnhemmet i Kalofer - Misstänksamhet

Oj, vad jag inte kände mig välkommen
En annan sak som även den har gnagt i mitt huvud den senaste tiden är personalen på barnhemmet i Kalofer. När jag kom dit första gången fick jag inte ögonkontakt med de som jobbade där en enda gång. De tittade helt enkelt inte på mig. De hälsade knappt. Jag hade, i min enfald kanske, snarare väntat att de skulle vara glada för att vi kom dit och spenderade lite tid med barnen där. Charlie, en engalska som också hon är bosatt i Bulgarien, fick samma reaktion när hon försökte prata med rektorn på barnhemmet om en kläddonation som hon för tillfället håller på med. Rektorn verkade väldigt distraherad av något. Allt detta kan ju ha sina förklaringar, men man börjar ju undra.

Dokumentärfilm för BBC
Min bulgariskalärare berättade för mig att det en gång kommit en brittisk journalist och besökt ett barnhem för funktionshindrade barn i norra Bulgarien. Efter besöket gjorde hon och några andra en dokumentärfilm och barnhemmet. Dokumentärfilmen visades på BBC och rörde upp väldigt mycket känslor. Den visade hur eländigt det var att bo på det där barnhemmet, hur dåliga omständigheterna och tillståndet där var. Sanningen, helt enkelt. En kampanj sattes igång, och idag finns inte det barnhemmet mer. Det revs och ersattes av nya, mer mänskliga byggnader.

Misstänksamma
Men sedan dess har barnhemsföreståndare i allmänhet varit lite mer misstänksamma. De är rädda. Är man rädd brukar det betyda att man har någonting att dölja. Och ja, jag vet saker om barnhemmet i Kalofer som jag kanske inte riktigt hade velat veta. Saker som personalen inte kan göra så mycket åt, men som de kanske är rädda för ska komma ut till allmänheten ännu mer. Men varken jag eller Charlie är ute efter att ta foton och publicera. Vi vill ju bara hjälpa till.

Kanske gör personalen sitt bästa för att skilja jobb och privatliv åt, vad vet jag. Det kan inte vara enkelt att jobba på ett barnhem. Faktum är att det inte ens är så lätt att bara vara där ett par timmar, som jag är. Man får en känsla av maktlöshet. Ja, det fanns säkert flera olika anledningar till att det var svårt att få kontakt med personalen där. Kanske var de osäkra på om vi kunde bulgariska. Men man kan väl ändå vara lite trevlig. Eller?

Tankar på buss

När jag bodde i Sverige, trodde jag nog att bara man flyttade utomlands, som till exempel till Bulgarien i Östeuropa, så skulle hela ens väsen liksom förändras automatiskt. Självklart gör det inte det. Det är ju lika dumt som att tänka att man automatiskt blir alternativ bara för att man lyssnar på indiemusik och köper ett set ekologiska kläder från en second hand-butik. Eller att man blir cool bara för att man börjar röka.

Krusningar på ytan förändrar inte det som sker därnere, på djupet. Eller? Jaget kan nog inte förändras så snabbt. I alla fall inte mitt.

Och om det nu skett en förändring inom mig, så gick den inte åt det hållet som jag låg och drömde om i vindsrummet hemma i Kalmar. Istället för att ha blivit mer självständig och berest, har jag nog snarare vridit min personlighet åt det lätt hysteriska hållet. Hon den där som aldrig kan slappna av. Hon som alltid nödvändigtvis ska oroa sig för något.

Kan man ändra sig själv trots att ens omgivning ständigt säger Nej? Med ren viljekraft. Men var tog den viljan vägen? Den försvann någonstans på en spårvagn mellan centrum och centralstationen och finns att återfinna... var?

Det är kanske dags att börja anpassa sig till Bulgarerna. Ta seden dit man kommer som det så fint heter. Спокойно. Спокойно, моля. Lär och lev, lev och lär, och lev igen. Igen. Då går det ner igen. Och då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig. (ref. Emil Jensen).

Suva i Pernik

Idag skiner solen här i Karlovo och det är nästan varmt ute. Det kan låta trevligt, men oj, vad man misstar sig. Inte för att verka pessimistisk, men för mig innebär sol att jag känner krav på mig att ägna hela dagen åt att tvätta. Handtvätta. Det är upp till vädrets makter om jag ska ha rena kläder på mig eller inte. Eller åtminstone om jag ska ha rena lakan. Jag har nämligen ingen plats att hänga upp någonting inomhus. Och om det är för kallt ute och man hänger upp det där så fryser det bara. Och nu vet jag vad vissa tänker, men nej, man kan inte hänga upp en lina i taket. Den möjligheten har jag redan tänkt igenom.

Den här bloggen är lite av min klagomur kanske ni har märkt. Här skriver jag en massa jobbiga saker med att leva i en etta i Bulgarien på vintern. Det finns ju självklart också en massa bra saker med att bo i en etta i Bulgarien. Men kanske inte riktigt på vintern...

Hur som helst, i helgen var jag i Sofia. Igen. Jag gillar Sofia. På vintern ger den stan mig en sån retrokänsla. Kommunismen lever vidare. Sida vid sida med gigantiska reklamskyltar och gamla regeringsbyggnader med stenfigurer på. På en överfull spårvagn i Sofia. Liksom. I Jagodas lägenhet som har rosa och turkosa väggar, mörkbruna dörrar, knapptelefon från 70-talet (hade det varit nummerskiva hade den passat in perfekt i atmosfären) och porslinsanka och utnötta stolar i köket.

Vi var på festival i Pernik, en stad 45 min från Sofia. Bulgarisk festival som går ut på att man ska ta på sig fruktansvärda masker (Linnea är lite rädd för de här maskerna, vill jag minnas), djurdräkter, fjäderschabrak och helt enkelt allting man kan komma på som är stort, exotiskt och otympligt. Detta ska skrämma bort vintern och de onda andarna. Och så dricker man i regel en massa också, för det gör man på alla bulgariska högtider. Vi drack inte så mycket, så jag antar att vi inte var riktigt äkta. En kinesisk grupp var där också, men vi missade dem för vi satt inne på en pub och gjorde allt för att smärtan i fötterna skulle försvinna (javisst ja, det var skitkallt ute). Det fanns också en grupp från Makedonien. De börjar dricka tidigt på morgonen. Framåt förmiddagen är de inne i trans och kan då få kontakt med sina förfäder. Där ser man, dte är ju så man ska göra.

På söndagen åkte vi med en grupp killar 10 mil nordösterut. Där ägnade vi sex timmar åt att titta på grottor.Den här gången hade vi tagit plastpåsar på fötterna så det var inte riktigt lika kallt. Det var bara där i slutet när vi nödvändigtvis skulle titta färdigt på solnedgången innan man fick gå in och sätta sig i bilen, som vi var tvungna att dansa och hoppa lite. Lite soldyrkan över det. På det hela taget var utflykten väldigt trevlig, med trevliga människor. Grottmänniskor, eller vad man nu ska kalla dem. Människor som gillar grottor. Och fladdermöss.