Barnhemmet i Kalofer - Ett välgörenhetsprojekt?

"Men, jag har ju inga pengar..."
Ibland när jag säger till någon, tyvärr oftast någon som är född och uppvuxen i Karlovo, att jag besöker barnhemmet i Kalofer, får jag ett svar som låter ungefär såhär: "Ja... jag skulle också gärna gå dit, men det känns som att... vad ska jag göra där? Jag har ju inga pengar att ge dem".

Denna eviga fixering vid pengar. Jag ger inte pengar till barnen i Kalofer. Jag är inte den generösa svenskan som ger en chokladkaka till alla barnen varje gång jag kommer dit. Vad vore poängen med det? Förvisso skulle detta nog få dem att värdera mina besök ganska högt, men inte för min skull. Utan för det materiella som min närvaro medför. Det blir ju ganska snett. Och framför allt så kan det ju medföra att de uppskattar mindre när någon stackare kommer dit bara för att umgås med barnen, men missade den där lilla detaljen att ta med sig presenter.

Faktum är att tänker man så, så skulle hela min tillvaro här i Bulgarien inte vara så viktig. Jag har ju inga pengar.

Relationer - ett själsligt utbyte
Och själva inställningen att man inte kan ge en person något bara för att man inte kan bidra ekonomiskt är ju helt fruktansvärd. Vad ska vi då ha vänner och familj till? Dem har vi ju för att byta idéer med, och för att ge och få trygghet. Ge och ta. Med hjälp av dem vidgar vi våra vyer och får nya perspektiv, som i sin tur gör att vår kunskapshorisont växer. Barnen i Kalofer är inte offer eller saker som vi ska hjälpa. De är människor precis som alla andra. Inga anonyma välgörenhetsobjekt som man endast kan hjälpa genom att donera pengar hemma från soffan.

Det finns andra, mer givande sätt. Man kan visa vem man är, att man finns, och att man bryr sig. Att man tar sig tiden att vara med dem. Och att man uppskattar deras sällskap. Jag går inte dit som en välgörande uppoffring. Jag går dit för att jag vill och för att det är roligt.

En glob av kontakt
Det var någon som sa att vår kontakt med och förståelse för yttervärlden är som en glob runtomkring oss, och den globen växer när vi lär oss något nytt och tar till oss det nya och främmande. Och ju mer globen växer, desto större blir ju ytan och därmed vår kontakt med, och förståelse för, omvärlden. Det blir en god cirkel. Genom att gå till barnhemmet hoppas jag att både min och barnens glober växer och därmed kan vi alla bidra till att förståelsen och tilliten mellan oss också växer.

En fast punkt
Styrkan man får av att umgås med de man litar på är svår att hitta någon annanstans. Ingen kan någonsin få för många vänner. Det tror i alla fall inte jag. Genom att umgås med barnen i Kalofer, visar vi att vi bryr oss. Att de är viktiga för oss. För det är de. Och vi kan, till en viss del, bli en del av deras värld, någon slags trygghet. När jag var där sist, klättrade en liten 4-årig flicka upp på mig och sa "Eta e moyat maika". Det här är min mamma.

De här barnen har på ett eller annat sätt blivit övergivna en gång. Vi kan inte ersätta deras föräldrar. Det kan inte personalen där heller. Men vi kan ändå hjälpa dem. Inte genom att ge pengar, utan genom att faktiskt vara där.

Att ge kläder är nog fint, men det viktigaste tror jag är att faktiskt spendera tid med barnen. När kläder slits ut finns minnena och kunskapen kvar. Men enligt vissa människors mått verkar det vara något meningslöst och helt bortkastad tid. Det är så synd.

Som om barnen vore meningslösa och bortkastad tid.