Vitt kakel och vita pelare så långt ögat når. Här och där står Skybar, med sina iögonfallande neonskyltar och barstolar i mörkt trä. En skarp kontrast till allt det vita, evighetslånga. Övergivna? Det känns nästan så. Som att ingen reser från Bulgarien, och ännu färre reser hit. Eller också är det bara jag som är tidig. Ovanligt tidig för att vara jag, jag har fortfarande en timme att döda. Ute gnistrar snön, de stora fönstren ger en panoramautsikt över en vit tomhet. Ett mörker i vitt.
På vägen hit i taxin med mannen utan tänder fick jag, tack vare min och taximannens bristande möjligheter till kommunikation, tillfälle att i lugn och ro beskåda lite av Sofias arkitektur. Torrt, tycker någon. Arkitektur... Magnifika byggnader med utförligt arbetade balkonger, stenfigurer som stolt vaktar varsin sida av huvudentrén. Blandat med massproducerade höghus, byggda i en grå-beige stil, med fasader som lämnar endel övrigt att önska. Men under bostadsbristen efter kriget dög de fint. Sofias historia berättar sig själv, och låter oss inte glömma.
Mellan husen strömmar trafiken. Många bilar tutar beslutsamt och andra har bestämt sig för att parkera lite snett mitt på vägen. "Här blir nog bra, jag ska ju ändå bara vara borta några ögonblick". Camo edin moment. Granar vars grenar magiskt skimrar av snö står utspridda här och var, strödda över staden som vackra dekorationer.
Nu äntligen händer det visst något. En kvinna klädd i flygvärdinne-uniform dyker upp i gaten och börjar lite smått slött fingra på en dator. Sedan dyker en till upp, och så en till. Nu står de alla tre vid samma dator och pratar om något jag inte förstår.
Folk har börjat köa. Klockan tickar. Enligt informationen på boarding passet skulle gaten öppnas nu, och påstigningen av planet börja. Men ingen dörr öppnas. Istället går en gråtande blond flicka fram till kvinnorna och börjar prata i ett bönfallande tonläge. Kvinnorna ser bekymrade ut och skakar på huvudena. I Bulgarien kan det betyda både nej och ja, man vet aldrig. Motvilligt känner jag hur paniken inom mig stiger. Vad sysslar de med? Ska hela planet behöva lida bara för att en flicka har lite problem? Men genast ångrar jag mig, naturligtvis är det inte flickans fel.
Jag som alltid har gjort en grej av min fantastiska förmåga att hålla mig lugn i situationer som jag ändå inte kan påverka. Låt gå, låt gud, eller hur det nu var. Men tydligen inte den här gången. Jag har väntat alltför länge på det här ögonblicket, och anslutningen i Budapest är alltför tajt för att jag ska kunna hålla mig lugn. Märkligt att flygtrafiken till och från Sofia alltid ska vara försenad, tänker jag irriterat. Flickan har slutat gråta och talar upprört i sin mobiltelefon. Varför säger ingen något? Lite information, tack. I Sverige uppskattar vi nämligen information ohälsosamt mycket. Så mycket så att det inte är riktigt okej när vi inte får den i tillräckliga doser och tillräckligt snabbt. Hallå!?
10 minuter kvar till utsatt avgångstid, det klarar de aldrig. Mentalt försöker jag förbereda mig på förseningens eventuella konsekvenser. Det går sådär först. Det enda jag kan tänka på är hur gärna jag vill träffa Ante och Hanna på Liljeholmen ikväll. Jag inser hur mycket jag avskyr att vara i ett läge där jag bara kan stå och titta på. Hysteri som alltid gått tvärtemot mina iskalla principer, vad har hänt med mig?
Jag lyfter min ilskna blick från golvet. Efter hand som jag ser mig omkring övergår mitt ansiktsuttryck en transformation från irritation till förvåning, och till insikten om att jag är den enda av de väntande passagerarna som verkar vara det minsta stressad. Hur kan det komma sig? De andra pratar och skrattar lugnt med varandra. Som om detta är något alla helt enkelt lugnt räknar med.
Jag känner mig med ens lite dum. Faktiskt, vad är det värsta som kan hända? Jag får träffa min familj några timmar, kanske eventuellt någon dag, senare. Visst... det vore ju trist, men kanske inte riktigt likvärdigt den obegripliga känslan av oro och förtvivlan som jag känner växa i bröstet. Nu får jag skärpa mig. Den känslan får jag spara tills dess att den verkligen är rättfärdigad. Så farligt kan det ju inte vara. Nej.
Så ja. Vad gör man? Där i slutet av den gigantiska kön till gaten tvingar jag migsjälv att inse det självklara som de andra redan har insett: Planet är en halvtimme försenat. Vi kan inte ändra på det. Då kan man lika gärna göra det bästa av den halvtimmen. Då kan man lika gärna skratta. För den halvtimmen kommer aldrig tillbaka, den får man bara en gång. Spokoino. Spokoino, molya.
Friday, February 5, 2010
Barnhemmet i Kalofer - Ett välgörenhetsprojekt?
"Men, jag har ju inga pengar..."
Ibland när jag säger till någon, tyvärr oftast någon som är född och uppvuxen i Karlovo, att jag besöker barnhemmet i Kalofer, får jag ett svar som låter ungefär såhär: "Ja... jag skulle också gärna gå dit, men det känns som att... vad ska jag göra där? Jag har ju inga pengar att ge dem".
Denna eviga fixering vid pengar. Jag ger inte pengar till barnen i Kalofer. Jag är inte den generösa svenskan som ger en chokladkaka till alla barnen varje gång jag kommer dit. Vad vore poängen med det? Förvisso skulle detta nog få dem att värdera mina besök ganska högt, men inte för min skull. Utan för det materiella som min närvaro medför. Det blir ju ganska snett. Och framför allt så kan det ju medföra att de uppskattar mindre när någon stackare kommer dit bara för att umgås med barnen, men missade den där lilla detaljen att ta med sig presenter.
Faktum är att tänker man så, så skulle hela min tillvaro här i Bulgarien inte vara så viktig. Jag har ju inga pengar.
Relationer - ett själsligt utbyte
Och själva inställningen att man inte kan ge en person något bara för att man inte kan bidra ekonomiskt är ju helt fruktansvärd. Vad ska vi då ha vänner och familj till? Dem har vi ju för att byta idéer med, och för att ge och få trygghet. Ge och ta. Med hjälp av dem vidgar vi våra vyer och får nya perspektiv, som i sin tur gör att vår kunskapshorisont växer. Barnen i Kalofer är inte offer eller saker som vi ska hjälpa. De är människor precis som alla andra. Inga anonyma välgörenhetsobjekt som man endast kan hjälpa genom att donera pengar hemma från soffan.
Det finns andra, mer givande sätt. Man kan visa vem man är, att man finns, och att man bryr sig. Att man tar sig tiden att vara med dem. Och att man uppskattar deras sällskap. Jag går inte dit som en välgörande uppoffring. Jag går dit för att jag vill och för att det är roligt.
En glob av kontakt
Det var någon som sa att vår kontakt med och förståelse för yttervärlden är som en glob runtomkring oss, och den globen växer när vi lär oss något nytt och tar till oss det nya och främmande. Och ju mer globen växer, desto större blir ju ytan och därmed vår kontakt med, och förståelse för, omvärlden. Det blir en god cirkel. Genom att gå till barnhemmet hoppas jag att både min och barnens glober växer och därmed kan vi alla bidra till att förståelsen och tilliten mellan oss också växer.
En fast punkt
Styrkan man får av att umgås med de man litar på är svår att hitta någon annanstans. Ingen kan någonsin få för många vänner. Det tror i alla fall inte jag. Genom att umgås med barnen i Kalofer, visar vi att vi bryr oss. Att de är viktiga för oss. För det är de. Och vi kan, till en viss del, bli en del av deras värld, någon slags trygghet. När jag var där sist, klättrade en liten 4-årig flicka upp på mig och sa "Eta e moyat maika". Det här är min mamma.
De här barnen har på ett eller annat sätt blivit övergivna en gång. Vi kan inte ersätta deras föräldrar. Det kan inte personalen där heller. Men vi kan ändå hjälpa dem. Inte genom att ge pengar, utan genom att faktiskt vara där.
Att ge kläder är nog fint, men det viktigaste tror jag är att faktiskt spendera tid med barnen. När kläder slits ut finns minnena och kunskapen kvar. Men enligt vissa människors mått verkar det vara något meningslöst och helt bortkastad tid. Det är så synd.
Som om barnen vore meningslösa och bortkastad tid.
Ibland när jag säger till någon, tyvärr oftast någon som är född och uppvuxen i Karlovo, att jag besöker barnhemmet i Kalofer, får jag ett svar som låter ungefär såhär: "Ja... jag skulle också gärna gå dit, men det känns som att... vad ska jag göra där? Jag har ju inga pengar att ge dem".
Denna eviga fixering vid pengar. Jag ger inte pengar till barnen i Kalofer. Jag är inte den generösa svenskan som ger en chokladkaka till alla barnen varje gång jag kommer dit. Vad vore poängen med det? Förvisso skulle detta nog få dem att värdera mina besök ganska högt, men inte för min skull. Utan för det materiella som min närvaro medför. Det blir ju ganska snett. Och framför allt så kan det ju medföra att de uppskattar mindre när någon stackare kommer dit bara för att umgås med barnen, men missade den där lilla detaljen att ta med sig presenter.
Faktum är att tänker man så, så skulle hela min tillvaro här i Bulgarien inte vara så viktig. Jag har ju inga pengar.
Relationer - ett själsligt utbyte
Och själva inställningen att man inte kan ge en person något bara för att man inte kan bidra ekonomiskt är ju helt fruktansvärd. Vad ska vi då ha vänner och familj till? Dem har vi ju för att byta idéer med, och för att ge och få trygghet. Ge och ta. Med hjälp av dem vidgar vi våra vyer och får nya perspektiv, som i sin tur gör att vår kunskapshorisont växer. Barnen i Kalofer är inte offer eller saker som vi ska hjälpa. De är människor precis som alla andra. Inga anonyma välgörenhetsobjekt som man endast kan hjälpa genom att donera pengar hemma från soffan.
Det finns andra, mer givande sätt. Man kan visa vem man är, att man finns, och att man bryr sig. Att man tar sig tiden att vara med dem. Och att man uppskattar deras sällskap. Jag går inte dit som en välgörande uppoffring. Jag går dit för att jag vill och för att det är roligt.
En glob av kontakt
Det var någon som sa att vår kontakt med och förståelse för yttervärlden är som en glob runtomkring oss, och den globen växer när vi lär oss något nytt och tar till oss det nya och främmande. Och ju mer globen växer, desto större blir ju ytan och därmed vår kontakt med, och förståelse för, omvärlden. Det blir en god cirkel. Genom att gå till barnhemmet hoppas jag att både min och barnens glober växer och därmed kan vi alla bidra till att förståelsen och tilliten mellan oss också växer.
En fast punkt
Styrkan man får av att umgås med de man litar på är svår att hitta någon annanstans. Ingen kan någonsin få för många vänner. Det tror i alla fall inte jag. Genom att umgås med barnen i Kalofer, visar vi att vi bryr oss. Att de är viktiga för oss. För det är de. Och vi kan, till en viss del, bli en del av deras värld, någon slags trygghet. När jag var där sist, klättrade en liten 4-årig flicka upp på mig och sa "Eta e moyat maika". Det här är min mamma.
De här barnen har på ett eller annat sätt blivit övergivna en gång. Vi kan inte ersätta deras föräldrar. Det kan inte personalen där heller. Men vi kan ändå hjälpa dem. Inte genom att ge pengar, utan genom att faktiskt vara där.
Att ge kläder är nog fint, men det viktigaste tror jag är att faktiskt spendera tid med barnen. När kläder slits ut finns minnena och kunskapen kvar. Men enligt vissa människors mått verkar det vara något meningslöst och helt bortkastad tid. Det är så synd.
Som om barnen vore meningslösa och bortkastad tid.
Barnhemmet i Kalofer - Misstänksamhet
Oj, vad jag inte kände mig välkommen
En annan sak som även den har gnagt i mitt huvud den senaste tiden är personalen på barnhemmet i Kalofer. När jag kom dit första gången fick jag inte ögonkontakt med de som jobbade där en enda gång. De tittade helt enkelt inte på mig. De hälsade knappt. Jag hade, i min enfald kanske, snarare väntat att de skulle vara glada för att vi kom dit och spenderade lite tid med barnen där. Charlie, en engalska som också hon är bosatt i Bulgarien, fick samma reaktion när hon försökte prata med rektorn på barnhemmet om en kläddonation som hon för tillfället håller på med. Rektorn verkade väldigt distraherad av något. Allt detta kan ju ha sina förklaringar, men man börjar ju undra.
Dokumentärfilm för BBC
Min bulgariskalärare berättade för mig att det en gång kommit en brittisk journalist och besökt ett barnhem för funktionshindrade barn i norra Bulgarien. Efter besöket gjorde hon och några andra en dokumentärfilm och barnhemmet. Dokumentärfilmen visades på BBC och rörde upp väldigt mycket känslor. Den visade hur eländigt det var att bo på det där barnhemmet, hur dåliga omständigheterna och tillståndet där var. Sanningen, helt enkelt. En kampanj sattes igång, och idag finns inte det barnhemmet mer. Det revs och ersattes av nya, mer mänskliga byggnader.
Misstänksamma
Men sedan dess har barnhemsföreståndare i allmänhet varit lite mer misstänksamma. De är rädda. Är man rädd brukar det betyda att man har någonting att dölja. Och ja, jag vet saker om barnhemmet i Kalofer som jag kanske inte riktigt hade velat veta. Saker som personalen inte kan göra så mycket åt, men som de kanske är rädda för ska komma ut till allmänheten ännu mer. Men varken jag eller Charlie är ute efter att ta foton och publicera. Vi vill ju bara hjälpa till.
Kanske gör personalen sitt bästa för att skilja jobb och privatliv åt, vad vet jag. Det kan inte vara enkelt att jobba på ett barnhem. Faktum är att det inte ens är så lätt att bara vara där ett par timmar, som jag är. Man får en känsla av maktlöshet. Ja, det fanns säkert flera olika anledningar till att det var svårt att få kontakt med personalen där. Kanske var de osäkra på om vi kunde bulgariska. Men man kan väl ändå vara lite trevlig. Eller?
En annan sak som även den har gnagt i mitt huvud den senaste tiden är personalen på barnhemmet i Kalofer. När jag kom dit första gången fick jag inte ögonkontakt med de som jobbade där en enda gång. De tittade helt enkelt inte på mig. De hälsade knappt. Jag hade, i min enfald kanske, snarare väntat att de skulle vara glada för att vi kom dit och spenderade lite tid med barnen där. Charlie, en engalska som också hon är bosatt i Bulgarien, fick samma reaktion när hon försökte prata med rektorn på barnhemmet om en kläddonation som hon för tillfället håller på med. Rektorn verkade väldigt distraherad av något. Allt detta kan ju ha sina förklaringar, men man börjar ju undra.
Dokumentärfilm för BBC
Min bulgariskalärare berättade för mig att det en gång kommit en brittisk journalist och besökt ett barnhem för funktionshindrade barn i norra Bulgarien. Efter besöket gjorde hon och några andra en dokumentärfilm och barnhemmet. Dokumentärfilmen visades på BBC och rörde upp väldigt mycket känslor. Den visade hur eländigt det var att bo på det där barnhemmet, hur dåliga omständigheterna och tillståndet där var. Sanningen, helt enkelt. En kampanj sattes igång, och idag finns inte det barnhemmet mer. Det revs och ersattes av nya, mer mänskliga byggnader.
Misstänksamma
Men sedan dess har barnhemsföreståndare i allmänhet varit lite mer misstänksamma. De är rädda. Är man rädd brukar det betyda att man har någonting att dölja. Och ja, jag vet saker om barnhemmet i Kalofer som jag kanske inte riktigt hade velat veta. Saker som personalen inte kan göra så mycket åt, men som de kanske är rädda för ska komma ut till allmänheten ännu mer. Men varken jag eller Charlie är ute efter att ta foton och publicera. Vi vill ju bara hjälpa till.
Kanske gör personalen sitt bästa för att skilja jobb och privatliv åt, vad vet jag. Det kan inte vara enkelt att jobba på ett barnhem. Faktum är att det inte ens är så lätt att bara vara där ett par timmar, som jag är. Man får en känsla av maktlöshet. Ja, det fanns säkert flera olika anledningar till att det var svårt att få kontakt med personalen där. Kanske var de osäkra på om vi kunde bulgariska. Men man kan väl ändå vara lite trevlig. Eller?
Thursday, February 4, 2010
Tankar på buss
När jag bodde i Sverige, trodde jag nog att bara man flyttade utomlands, som till exempel till Bulgarien i Östeuropa, så skulle hela ens väsen liksom förändras automatiskt. Självklart gör det inte det. Det är ju lika dumt som att tänka att man automatiskt blir alternativ bara för att man lyssnar på indiemusik och köper ett set ekologiska kläder från en second hand-butik. Eller att man blir cool bara för att man börjar röka.
Krusningar på ytan förändrar inte det som sker därnere, på djupet. Eller? Jaget kan nog inte förändras så snabbt. I alla fall inte mitt.
Och om det nu skett en förändring inom mig, så gick den inte åt det hållet som jag låg och drömde om i vindsrummet hemma i Kalmar. Istället för att ha blivit mer självständig och berest, har jag nog snarare vridit min personlighet åt det lätt hysteriska hållet. Hon den där som aldrig kan slappna av. Hon som alltid nödvändigtvis ska oroa sig för något.
Kan man ändra sig själv trots att ens omgivning ständigt säger Nej? Med ren viljekraft. Men var tog den viljan vägen? Den försvann någonstans på en spårvagn mellan centrum och centralstationen och finns att återfinna... var?
Det är kanske dags att börja anpassa sig till Bulgarerna. Ta seden dit man kommer som det så fint heter. Спокойно. Спокойно, моля. Lär och lev, lev och lär, och lev igen. Igen. Då går det ner igen. Och då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig. (ref. Emil Jensen).
Krusningar på ytan förändrar inte det som sker därnere, på djupet. Eller? Jaget kan nog inte förändras så snabbt. I alla fall inte mitt.
Och om det nu skett en förändring inom mig, så gick den inte åt det hållet som jag låg och drömde om i vindsrummet hemma i Kalmar. Istället för att ha blivit mer självständig och berest, har jag nog snarare vridit min personlighet åt det lätt hysteriska hållet. Hon den där som aldrig kan slappna av. Hon som alltid nödvändigtvis ska oroa sig för något.
Kan man ändra sig själv trots att ens omgivning ständigt säger Nej? Med ren viljekraft. Men var tog den viljan vägen? Den försvann någonstans på en spårvagn mellan centrum och centralstationen och finns att återfinna... var?
Det är kanske dags att börja anpassa sig till Bulgarerna. Ta seden dit man kommer som det så fint heter. Спокойно. Спокойно, моля. Lär och lev, lev och lär, och lev igen. Igen. Då går det ner igen. Och då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig. (ref. Emil Jensen).
Wednesday, February 3, 2010
Suva i Pernik
Idag skiner solen här i Karlovo och det är nästan varmt ute. Det kan låta trevligt, men oj, vad man misstar sig. Inte för att verka pessimistisk, men för mig innebär sol att jag känner krav på mig att ägna hela dagen åt att tvätta. Handtvätta. Det är upp till vädrets makter om jag ska ha rena kläder på mig eller inte. Eller åtminstone om jag ska ha rena lakan. Jag har nämligen ingen plats att hänga upp någonting inomhus. Och om det är för kallt ute och man hänger upp det där så fryser det bara. Och nu vet jag vad vissa tänker, men nej, man kan inte hänga upp en lina i taket. Den möjligheten har jag redan tänkt igenom.
Den här bloggen är lite av min klagomur kanske ni har märkt. Här skriver jag en massa jobbiga saker med att leva i en etta i Bulgarien på vintern. Det finns ju självklart också en massa bra saker med att bo i en etta i Bulgarien. Men kanske inte riktigt på vintern...
Hur som helst, i helgen var jag i Sofia. Igen. Jag gillar Sofia. På vintern ger den stan mig en sån retrokänsla. Kommunismen lever vidare. Sida vid sida med gigantiska reklamskyltar och gamla regeringsbyggnader med stenfigurer på. På en överfull spårvagn i Sofia. Liksom. I Jagodas lägenhet som har rosa och turkosa väggar, mörkbruna dörrar, knapptelefon från 70-talet (hade det varit nummerskiva hade den passat in perfekt i atmosfären) och porslinsanka och utnötta stolar i köket.
Vi var på festival i Pernik, en stad 45 min från Sofia. Bulgarisk festival som går ut på att man ska ta på sig fruktansvärda masker (Linnea är lite rädd för de här maskerna, vill jag minnas), djurdräkter, fjäderschabrak och helt enkelt allting man kan komma på som är stort, exotiskt och otympligt. Detta ska skrämma bort vintern och de onda andarna. Och så dricker man i regel en massa också, för det gör man på alla bulgariska högtider. Vi drack inte så mycket, så jag antar att vi inte var riktigt äkta. En kinesisk grupp var där också, men vi missade dem för vi satt inne på en pub och gjorde allt för att smärtan i fötterna skulle försvinna (javisst ja, det var skitkallt ute). Det fanns också en grupp från Makedonien. De börjar dricka tidigt på morgonen. Framåt förmiddagen är de inne i trans och kan då få kontakt med sina förfäder. Där ser man, dte är ju så man ska göra.
På söndagen åkte vi med en grupp killar 10 mil nordösterut. Där ägnade vi sex timmar åt att titta på grottor.Den här gången hade vi tagit plastpåsar på fötterna så det var inte riktigt lika kallt. Det var bara där i slutet när vi nödvändigtvis skulle titta färdigt på solnedgången innan man fick gå in och sätta sig i bilen, som vi var tvungna att dansa och hoppa lite. Lite soldyrkan över det. På det hela taget var utflykten väldigt trevlig, med trevliga människor. Grottmänniskor, eller vad man nu ska kalla dem. Människor som gillar grottor. Och fladdermöss.
Den här bloggen är lite av min klagomur kanske ni har märkt. Här skriver jag en massa jobbiga saker med att leva i en etta i Bulgarien på vintern. Det finns ju självklart också en massa bra saker med att bo i en etta i Bulgarien. Men kanske inte riktigt på vintern...
Hur som helst, i helgen var jag i Sofia. Igen. Jag gillar Sofia. På vintern ger den stan mig en sån retrokänsla. Kommunismen lever vidare. Sida vid sida med gigantiska reklamskyltar och gamla regeringsbyggnader med stenfigurer på. På en överfull spårvagn i Sofia. Liksom. I Jagodas lägenhet som har rosa och turkosa väggar, mörkbruna dörrar, knapptelefon från 70-talet (hade det varit nummerskiva hade den passat in perfekt i atmosfären) och porslinsanka och utnötta stolar i köket.
Vi var på festival i Pernik, en stad 45 min från Sofia. Bulgarisk festival som går ut på att man ska ta på sig fruktansvärda masker (Linnea är lite rädd för de här maskerna, vill jag minnas), djurdräkter, fjäderschabrak och helt enkelt allting man kan komma på som är stort, exotiskt och otympligt. Detta ska skrämma bort vintern och de onda andarna. Och så dricker man i regel en massa också, för det gör man på alla bulgariska högtider. Vi drack inte så mycket, så jag antar att vi inte var riktigt äkta. En kinesisk grupp var där också, men vi missade dem för vi satt inne på en pub och gjorde allt för att smärtan i fötterna skulle försvinna (javisst ja, det var skitkallt ute). Det fanns också en grupp från Makedonien. De börjar dricka tidigt på morgonen. Framåt förmiddagen är de inne i trans och kan då få kontakt med sina förfäder. Där ser man, dte är ju så man ska göra.
På söndagen åkte vi med en grupp killar 10 mil nordösterut. Där ägnade vi sex timmar åt att titta på grottor.Den här gången hade vi tagit plastpåsar på fötterna så det var inte riktigt lika kallt. Det var bara där i slutet när vi nödvändigtvis skulle titta färdigt på solnedgången innan man fick gå in och sätta sig i bilen, som vi var tvungna att dansa och hoppa lite. Lite soldyrkan över det. På det hela taget var utflykten väldigt trevlig, med trevliga människor. Grottmänniskor, eller vad man nu ska kalla dem. Människor som gillar grottor. Och fladdermöss.
Tuesday, January 26, 2010
детска градини и технологии
Живеещи сами понякога е скучнол. Но сега е по-добре защото има китайски ресторант в град карлово! Oj, vad mycket jag skulle hunnit med ikväll. Imorgon kväll kan jag inte för då ska jag fika med Elena och kanske spela biljard. På torsdag kväll är det dans och engelskamöte. På fredag vill jag jättegärna åka till Sofia och hälsa på Amelie (och titta på en tradtionell parad, vi får se hur det blir). Så det var det var denna kvällen det gällde.
Men jag fastnade i bulgariskan, som alltid. Timmar går utan att jag märker det, jag sitter bara och slår upp nya ord och fraser (lär jag mig dem?) för att det är roligt. Jag som skulle läst en massa om klimatförändringar. Tro nu inte att jag kan en massa bulgariska bara för att jag sitter med det så mycket. Аз говоря само малко. Men nu är det ju roligt! Sjukt förvånande! (Till skillnad från förut när det bara var jättejobbigt). Numera går jag också runt i lägenheten (alla 20 kvadratmeterna) och lyssnar på en övnings-cd.
Den här veckan har vi tydligen något dagisprojekt. Det går ut på att vi åker till ett dagis om dagen och håller en "lektion" om tolerans. Helt på bulgariska såklart så jag tar mest kort. Men barnen är hur söta som helst, jag älskar bulgariska barn (misstolka inte!). De pratar massa med mig, för som bekant tar ju inte barn riktigt hänsyn tll om man förstår eller inte. Trots att jag mest svarar med inkorrekta, halvfärdiga meningar så verkar de gilla mig av någon anledning (även om de ser lite förvirrade ut ibland. Men inte hälften så förvirrade som jag).
Annars brottas jag mest med tekniken på kontoret som inte verkar gilla oss alls. Idag satt jag och Katya på varsitt håll, hon vid kopiatorn som fick för sig att den plötsligt skulle börja äta papper, och jag vid datorn som vägrade att skicka iväg viktiga mail. Man blir ju så glad av sånt! Tur att det har kommit en kinesisk resturang till stan *puh*. Och att jag är innehavare av Anastasia på bulgariska. Och att min underbara bulgariskalärare finns. Hur dagen annars hade klarat sig är en gåta.
Men jag fastnade i bulgariskan, som alltid. Timmar går utan att jag märker det, jag sitter bara och slår upp nya ord och fraser (lär jag mig dem?) för att det är roligt. Jag som skulle läst en massa om klimatförändringar. Tro nu inte att jag kan en massa bulgariska bara för att jag sitter med det så mycket. Аз говоря само малко. Men nu är det ju roligt! Sjukt förvånande! (Till skillnad från förut när det bara var jättejobbigt). Numera går jag också runt i lägenheten (alla 20 kvadratmeterna) och lyssnar på en övnings-cd.
Den här veckan har vi tydligen något dagisprojekt. Det går ut på att vi åker till ett dagis om dagen och håller en "lektion" om tolerans. Helt på bulgariska såklart så jag tar mest kort. Men barnen är hur söta som helst, jag älskar bulgariska barn (misstolka inte!). De pratar massa med mig, för som bekant tar ju inte barn riktigt hänsyn tll om man förstår eller inte. Trots att jag mest svarar med inkorrekta, halvfärdiga meningar så verkar de gilla mig av någon anledning (även om de ser lite förvirrade ut ibland. Men inte hälften så förvirrade som jag).
Annars brottas jag mest med tekniken på kontoret som inte verkar gilla oss alls. Idag satt jag och Katya på varsitt håll, hon vid kopiatorn som fick för sig att den plötsligt skulle börja äta papper, och jag vid datorn som vägrade att skicka iväg viktiga mail. Man blir ju så glad av sånt! Tur att det har kommit en kinesisk resturang till stan *puh*. Och att jag är innehavare av Anastasia på bulgariska. Och att min underbara bulgariskalärare finns. Hur dagen annars hade klarat sig är en gåta.
Saturday, January 23, 2010
Vassil Levski och seminarium
Det kanske är dags att skriva ett inlägg här för att ge någon slags indikation på vad jag sysslar med egentligen. Fast jag vet ju inte riktigt själv ens vad jag sysslar med. Framför allt inte den här helgen.
Förra veckan sa Katya till mig: "Elin, vill du åka på seminarium i Sofia nästa fredag? Det är helt på bulgariska."
Jag *ryggar tillbaka*: "Helt på bulgarska, eehh, jag vet inte, kanske en annan gång?"
Katya *lugnt men bestämt*: "Jo, men du måste ju förbättra din bulgariska på något sätt."
Jaa... det måste jag ju, det är en av de få sakerna i mitt liv som är helt uppenbara. Så då blev det så, jag och Vili åkte till Sofia igår och kom hem idag. Spontan tanke som har gnagt i mig hela helgen och därför inte ens är särskilt spontan: Är jag modig eller bara DUM i huvudet som försätter mig i sådana här situationer?
Det senare kändes det som. Jag kände mig som en idiot större delen av tiden, och framför allt insåg jag hur skrattretande lite bulgariska jag kan. PLUS att det var hur utmattande som helst! Om ni är trogna följare av Parlamentet känner ni kanske till scenen i Tips från coachen där Björn Gustafsson får uppmaningen "Du fattar ingenting". Precis så kände jag mig. Det var JÄTTEJOBBIGT! Så, nu har jag fått klaga av mig lite.
Dåså...
Slutsats nummer 1: Om din första impuls säger "Åk inte till Sofia, du kommer göra bort dig, inte fatta någonting, bli jättetrött och känna dig som en marsmänniska i två dagar" så åk för guds skull inte till Sofia!
Slutsats nummer 2: Fast å andra sidan... man kan ju åka till Sofia ändå bara för att se vad som händer och för att det är roligare än att sitta i Karlovo hela helgen. Vem vet, alltid lär man sig nånting, och om inte annat så får man ju bo på hotell en natt gratis, och träffa en massa bulgarer. Se där, det bara kryllar ju av fördelar!
Seminariet handlade om utbildning och integrering av barn som inte är bulgarer. Man skulle bl. a skapa en framtidsskola och delta i ett imitiations-rollspel. (Jag spelade det utländska barnet som inte förstod bulgariska- Dvs. jag spelade i princip mig själv).
Så det är vad jag har gjort i helgen. Imorgon kanske jag tar en tur till Morrison (kaféet där Vili jobbar) för att plugga lite. Jag får ingen ro i lägenheten, det finns alltid något roligare att göra. (inte för att klimatförändringar inte är jätteroligt, men ni fattar) Dessutom har jag inget bra bord och det måste man ha.
Biblioteket i staden har jag testat och skippat. Tried and discarded. Jag vågar inte gå dit igen, det känns som att det spökar där. Och Vassil Levski stirrar ner på en från alla väggar *rys* (kan ju t o m vara han som är spöket). Och ja, han tittar bara på mig, för det är bara jag och tanterna som är där. Och de har han väl tittat på så länge vid det här laget att det säkert känns trevligt med lite ny fräsch omväxling. Så jag förstår honom ju. Men det är fortfarande obehagligt och ödsligt. Dessutom går man rakt in i honom när man kommer in genom entrén, i form av en jättestaty.
Vad är det med det här landet och Vassil Levski? Och när jag ändå är igång, vet de ens vad isolering är? Och om de inte vet det, varför vet de inte då åtminstone vad bra värme innebär? Och varför fick vi så lite mat på hotellet? Och varför måste bulgariska vara så fruktansvärt, oerhört komplicerat? Varför är det inte sommar snart? Ja, ni ser ju. Vilka problem.
Förra veckan sa Katya till mig: "Elin, vill du åka på seminarium i Sofia nästa fredag? Det är helt på bulgariska."
Jag *ryggar tillbaka*: "Helt på bulgarska, eehh, jag vet inte, kanske en annan gång?"
Katya *lugnt men bestämt*: "Jo, men du måste ju förbättra din bulgariska på något sätt."
Jaa... det måste jag ju, det är en av de få sakerna i mitt liv som är helt uppenbara. Så då blev det så, jag och Vili åkte till Sofia igår och kom hem idag. Spontan tanke som har gnagt i mig hela helgen och därför inte ens är särskilt spontan: Är jag modig eller bara DUM i huvudet som försätter mig i sådana här situationer?
Det senare kändes det som. Jag kände mig som en idiot större delen av tiden, och framför allt insåg jag hur skrattretande lite bulgariska jag kan. PLUS att det var hur utmattande som helst! Om ni är trogna följare av Parlamentet känner ni kanske till scenen i Tips från coachen där Björn Gustafsson får uppmaningen "Du fattar ingenting". Precis så kände jag mig. Det var JÄTTEJOBBIGT! Så, nu har jag fått klaga av mig lite.
Dåså...
Slutsats nummer 1: Om din första impuls säger "Åk inte till Sofia, du kommer göra bort dig, inte fatta någonting, bli jättetrött och känna dig som en marsmänniska i två dagar" så åk för guds skull inte till Sofia!
Slutsats nummer 2: Fast å andra sidan... man kan ju åka till Sofia ändå bara för att se vad som händer och för att det är roligare än att sitta i Karlovo hela helgen. Vem vet, alltid lär man sig nånting, och om inte annat så får man ju bo på hotell en natt gratis, och träffa en massa bulgarer. Se där, det bara kryllar ju av fördelar!
Seminariet handlade om utbildning och integrering av barn som inte är bulgarer. Man skulle bl. a skapa en framtidsskola och delta i ett imitiations-rollspel. (Jag spelade det utländska barnet som inte förstod bulgariska- Dvs. jag spelade i princip mig själv).
Så det är vad jag har gjort i helgen. Imorgon kanske jag tar en tur till Morrison (kaféet där Vili jobbar) för att plugga lite. Jag får ingen ro i lägenheten, det finns alltid något roligare att göra. (inte för att klimatförändringar inte är jätteroligt, men ni fattar) Dessutom har jag inget bra bord och det måste man ha.
Biblioteket i staden har jag testat och skippat. Tried and discarded. Jag vågar inte gå dit igen, det känns som att det spökar där. Och Vassil Levski stirrar ner på en från alla väggar *rys* (kan ju t o m vara han som är spöket). Och ja, han tittar bara på mig, för det är bara jag och tanterna som är där. Och de har han väl tittat på så länge vid det här laget att det säkert känns trevligt med lite ny fräsch omväxling. Så jag förstår honom ju. Men det är fortfarande obehagligt och ödsligt. Dessutom går man rakt in i honom när man kommer in genom entrén, i form av en jättestaty.
Vad är det med det här landet och Vassil Levski? Och när jag ändå är igång, vet de ens vad isolering är? Och om de inte vet det, varför vet de inte då åtminstone vad bra värme innebär? Och varför fick vi så lite mat på hotellet? Och varför måste bulgariska vara så fruktansvärt, oerhört komplicerat? Varför är det inte sommar snart? Ja, ni ser ju. Vilka problem.
Subscribe to:
Posts (Atom)