Vassil Levski och seminarium

Det kanske är dags att skriva ett inlägg här för att ge någon slags indikation på vad jag sysslar med egentligen. Fast jag vet ju inte riktigt själv ens vad jag sysslar med. Framför allt inte den här helgen.

Förra veckan sa Katya till mig: "Elin, vill du åka på seminarium i Sofia nästa fredag? Det är helt på bulgariska."
Jag *ryggar tillbaka*: "Helt på bulgarska, eehh, jag vet inte, kanske en annan gång?"
Katya *lugnt men bestämt*: "Jo, men du måste ju förbättra din bulgariska på något sätt."

Jaa... det måste jag ju, det är en av de få sakerna i mitt liv som är helt uppenbara. Så då blev det så, jag och Vili åkte till Sofia igår och kom hem idag. Spontan tanke som har gnagt i mig hela helgen och därför inte ens är särskilt spontan: Är jag modig eller bara DUM i huvudet som försätter mig i sådana här situationer?

Det senare kändes det som. Jag kände mig som en idiot större delen av tiden, och framför allt insåg jag hur skrattretande lite bulgariska jag kan. PLUS att det var hur utmattande som helst! Om ni är trogna följare av Parlamentet känner ni kanske till scenen i Tips från coachen där Björn Gustafsson får uppmaningen "Du fattar ingenting". Precis så kände jag mig. Det var JÄTTEJOBBIGT! Så, nu har jag fått klaga av mig lite.

Dåså...

Slutsats nummer 1: Om din första impuls säger "Åk inte till Sofia, du kommer göra bort dig, inte fatta någonting, bli jättetrött och känna dig som en marsmänniska i två dagar" så åk för guds skull inte till Sofia!

Slutsats nummer 2: Fast å andra sidan... man kan ju åka till Sofia ändå bara för att se vad som händer och för att det är roligare än att sitta i Karlovo hela helgen. Vem vet, alltid lär man sig nånting, och om inte annat så får man ju bo på hotell en natt gratis, och träffa en massa bulgarer. Se där, det bara kryllar ju av fördelar!

Seminariet handlade om utbildning och integrering av barn som inte är bulgarer. Man skulle bl. a skapa en framtidsskola och delta i ett imitiations-rollspel. (Jag spelade det utländska barnet som inte förstod bulgariska- Dvs. jag spelade i princip mig själv).

Så det är vad jag har gjort i helgen. Imorgon kanske jag tar en tur till Morrison (kaféet där Vili jobbar) för att plugga lite. Jag får ingen ro i lägenheten, det finns alltid något roligare att göra. (inte för att klimatförändringar inte är jätteroligt, men ni fattar) Dessutom har jag inget bra bord och det måste man ha.

Biblioteket i staden har jag testat och skippat. Tried and discarded. Jag vågar inte gå dit igen, det känns som att det spökar där. Och Vassil Levski stirrar ner på en från alla väggar *rys* (kan ju t o m vara han som är spöket). Och ja, han tittar bara på mig, för det är bara jag och tanterna som är där. Och de har han väl tittat på så länge vid det här laget att det säkert känns trevligt med lite ny fräsch omväxling. Så jag förstår honom ju. Men det är fortfarande obehagligt och ödsligt. Dessutom går man rakt in i honom när man kommer in genom entrén, i form av en jättestaty.

Vad är det med det här landet och Vassil Levski? Och när jag ändå är igång, vet de ens vad isolering är? Och om de inte vet det, varför vet de inte då åtminstone vad bra värme innebär? Och varför fick vi så lite mat på hotellet? Och varför måste bulgariska vara så fruktansvärt, oerhört komplicerat? Varför är det inte sommar snart? Ja, ni ser ju. Vilka problem.