Konstig dag

Idag har varit en konstig dag. Ni vet, en sån där typiskt konstig dag när det var mening att man skulle åka till barnhemmet i Kalofer men ställer in för att man inte orkar. Istället sover man till 2 (man skyller på att man är förkyld) och när man väl ger sig ut på stan ger man antingen för lite eller för mycket pengar till tjejen i kassan, och sedan tappar man växeln på golvet, och sedan hör man inte när den lite småsnygge killen i fruktaffären frågar vart man kommer ifrån. Och när man väl hör är man lite förkyld så när man sluddrar fram "Sweden" får man det välförtjänta svaret "Spain?".

Har ni också såna där dagar när ni köper en stor kasse frukt och grönt för 7, 50 och sen köper en tanig liten tejprulle för över 25 kr? Och sedan när ni går hem ser ni en gammal rysk bil övertäckt ett specialsytt vinterskydd och ett gäng gamla gubbar som står och dansar utanför en affär. Och sen går strömmen i mataffären. Eller det kanske bara är jag som har såna dagar =) Nu har jag iallafall en massa plastpåsar hemma igen.

Sverige nästa! Ska bli gött, är bara lite orolig för att tiden kommer att gå alldeles för fort.

EVS On-arrival

Åååh, jag vill tillbaka på EVS on-arrival training i Sofia =) Det var nog fasen en av de bästa grejerna på länge. Nu känns det inte som att jag är den enda EVS-volontären i Bulgarien längre. Och framför allt känns det inte som att jag är den enda svensken. Tro det eller ej så fanns det faktiskt en till svensk där, som också har varit här i ungeför 3 månader. Hur stor är chansen? Han heter David och kommer från Åmål. Trevligt trevligt. Någon att prata svenska med.

I fredags kom jag hem hit och joinade de sista dagarna av vår träningskurs här i Karlovo. Då visade det sig att här fanns en litauisk kille som har bott i Sverige ett halvår och som pluggar svenska och svensk litteratur på skandinaviska departementet (eller vad det heter) i Villnius och som därmed pratar svenska flytande. Så den här veckan har jag nog pratat mer svenska än vad jag gjorde de två och en halv månaderna innan tillsammans. Dessutom fanns det en slovensk kille som kunde räkna upp minst 10 svenska filmer (på svenska) som han tyckte var jättebra. Några av dem kände jag till (Fucking Åmål osv.) och några hade jag aldrig hört talas om. Man har mycket att lära, tydligen.

Nu måste jag skriva en rapport om toleransdagen. I'll be back.

Förresten, om någon undrar så kommer jag till Stockholm den 22:a dec =D Och till Kalmar bär det av den 25:e eller den 26:e!

Mail och välkomstbrev

Nu är Katja, Tsvetina och Illiana (Tsvetinas två månader gamla dotter) på hotellet och rekar inför nästa vecka. Det är lite skönt, tyst och lugnt på kontoret. Den här veckan sitter jag mest och mailar med alla utländska deltagare i Träningskursen ("Youth enterpreneurship and creativity") vi ska ha här nästa vecka. Det är väldigt mycket praktisk information, och filer som ska bifogas och skickas till 1500 mailadresser, frågor som ska besvaras osv.

I början var det ganska förvirrande med all information om vem som skulle komma och när och hur och personliga kontaktuppgifter och vegetarianer och hit och dit. Framför allt när de sedan skickade uppgifter som inte alls stämde med de förra, och man började fundera på hur många organisationer det fanns egentligen.

Men det är väldigt roligt i alla fall att ha kontakt med så mycket folk. Dock så är det lite sorgligt när de alla skriver "See you soon" i sina brev. Jag åker till Sofia på måndag på EVS Arrival Course. Det är ju i och för sig jättebra, men måste allting komma på en gång? Ibland händer det absolut ingenting här, och när det väl gör det så krockar det. Surt! Jaja, jag kommer hem lagom till Hej då-partyt för träningskursen på lördag, så jag hinner i alla fall säga Hej till folket. Få ett ansikte till alla namn.

Förutom att maila har jag förberett 40 mappar med almenackor, pennor och ett schema över kursen, som alla deltagare ska få. Jag har också vikt 40 välkomstbrev och skrivit alla deltagares namn på dem. Det var ta mej fasen inte lätt som det kanske verkar, vilka skumma namn det finns! Har ingen aning om vad som är förnamn och vad som är efternamn. (säger hon med ett namnsom är outtalbart utanför Skandinaviens gränser... men ändå!) Ja, och lite annat smått och gott, det har faktiskt funnits saker att göra här den här veckan. Fantastiskt!

I helgen anländer en till EVS-volontär, en kille från Turkiet. Han ska vara på barnhemmet i Kalofer. Det är lite kul, nu är jag inte ensam EVS-volontär i området längre, en till som kan hjälpa mig försvara Europas heder mot alla amerikanerna! ;)

Kan vi slippa bussen nu?

http://www.youtube.com/watch?v=yOmZeXIVqTk

My old desk doesn't need to rest, and I've never once heard it cry...

Förresten, myten är besegrad:
I Bulgarien sätter sig inte folk bredvid varandra på bussen heller! Och då är jag väl ändå rätt så långt söder ut. Så som folk klagar på Sverige hade jag ju nästan väntat mig att vi skulle sjunga sånger tillsammans alla vi främlingar som bara råkade ta samma buss mot samma resmål. Men icke! Tyst som i graven. Och jag är så sjukt nöjd över detta, får vi nu slippa tjatet om svenskars så typiskt"egendomliga, kyliga och asociala" bussresarvanor som ju säger allt om hela folkets identitet och beteendemönster och historia och klimat och jag vet inte vad.

Om något så skapar det ju bara rädsla för att faktiskt sätta sig bredvid någon på bussen. "Vänta nu, vi pratade ju om hur folk tycker att man är dum i huvudet om man sätter sig bredvid någon annan på bussen, jag sätter mig här vid fönstret istället".

Jag förnekar inte att svenskar kan vara lite... distanserade. Men jag lobbar för nya fräscha exempel på detta!

Toleransdagen

Den 16 November firade vi Internationella Toleransdagen här i Karlovo. Min organisation anordnade en utställning med mat, information, alkohol, tradionella kläder och så vidare från flera olika länder och kulturer. Representerade var: Grekland, Litauen (de två tjejerna kom till Bulgarien enbart för detta endags/tvåtimmars-evenemang, imponerande måste jag säga), Bulgarien, Romakulturen och... tada, Sverige! Ryssland skulle också varit där, men ledaren blev sjuk, och deras bord kunde inte existera om inte hon var där.

Redan när jag kom hit skrev vi ett brev till Svenska Ambassaden och bad dem skicka information om Sverige till detta event. Och det gjorde de också! Måste erkänna att jag blev lite överraskad där. Men det var svårt att få tag på traditionell mat, än mindre tradionella kläder. Så det fick helt enkelt blir en stor, solid flaska Absolut Vodka. Samt en ljuslykta, en mer idealisk representation kan ju Sverige knappt ens få. Eller...

Hur som helst blev hela grejen väldigt lyckad. Jag höll en presentation om Svenska Högtider. Den tog ganska lång tid eftersom jag var tvungen att ha tolk med mig, men det verkade som att folket uppskattade den oväntat mycket. Kokboken som Svenska Ambassaden skickade var också oerhört populär. Ibland undrar jag hur mycket traditionell svensk mat som lagas i Karlovo just nu. (Författare: Carl-Jan)

Litauen och Grekland visade några filmer, och Bulgarien höll en presentation om julfirandet. TV var där såklart, för de verkar ju aldrig ha något bättre för sig. Jag var i tidningen två gånger på samma dag en gång för två veckor sedan, hur grov nyhetstorka har de här egentligen? Borgmästaren var där också. Det är viktigt, att myndigheterna visar att de bryr sig om såna här små initiativ.

And I'm back!

Nu är jag äntligen tillbaka på kontoret igen, efter nästan två veckors frånvaro. Anledningen till att ingen har varit här är att först var Katya sjuk, och sedan blev hennes dotter också det. Dock inte svininfluensan. Som ni kanske vet kan jag inte gå till kontoret om ingen annan är där, eftersom jag inte har någon nyckel. Och nej, jag kan inte heller få någon nyckel för det går tydligen emot kommunens principer. Det går ju inte för sig att nyckeln hamnar i orätta händer. Någon kan ju ta sig in här och sno alla våra värdefulla krukväxter och instant Nescafé.

Så vad har jag då gjort i två veckor om jag inte har jobbat, kan man ju undra. Jag har tittat på Ducktales... Nej, faktum är att det inte har varit så tråkigt (även om jag har tittat lite på Ducktales också). T. ex så har jag avlagt flera visiter i Plovdiv, Bulgariens näst största stad. Den ligger 1,5 timme härifrån och det går bussar hela tiden. Som Sarah sa, det är nog det enda stället här som det faktiskt inte är så krångligt att åka till. Första gången var jag där med Sarah och Zack. Det var roligt. Härligt att komma till en större stad där det finns något värt att kallas för utbud. Zack köpte en gitarr, något jag också hade velat göra men tyvärr hade de slut på fodral. Osmidigt att frakta en gitarr tillbaka till Karlovo utan något som helst skydd tänkte jag, och skippade det.

Det var också anledningen till att jag åkte dit igen någon vecka senare. Då hittade jag en annan musikaffär, jättenära den första, med mycket större urval och bättre priser! Men den turen vände typiskt nog dagen efter, då en sträng gick sönder på morgonen. Så det blev till att ta bussen tillbaka till Plovdiv, igen. Ja. Tro det eller ej, ett tag där jag började nästan tröttna lite på Plovdiv (!)

Det varade ända tills jag, än en gång tillsammans med Sarah, tog bussen till Sofia... Eh, inte min favoritstad i världen kanske. Den fick mig verkligen att uppskatta Plovdiv. Lite sådär "typisk som man tänker sig att stora städer i Östeuropa är"-stilen, om man ska ta tillfället i akt och vara lite fördomsfull. Charmigt fallfärdiga fasader, charmigt otrevliga expediter, identiska gator som man går vilse på, trafik... Om man har bra lokalsinne kan man dock hitta fram till en stor kyrka och några väldigt fina parlamentsbyggnader (för att göra staden lite rättvisa), så en halvdag eller så kan man absolut unna sig i Sofia.

Som alla förstår fanns det ju bara en sak att göra: I helgen var jag tillbaka i Plovdiv igen. Den här gången för att fira Thanksgiving med ett gäng Peace Corp-volontärer. Det var mycket trevligt, massa mat som jag inte kunde äta eftersom jag var sjuk. Men den såg väldigt trevlig ut. Jag försökte till och med baka en äppelpaj (ni vet ju hur jag och bakning går ihop, sådär). Den blev kanske inte hur lyckad som helst, men å andra sidan blev den ju inte hur misslyckad som helst heller. Vi tittade på The Volunteers. En film med en jätteung Tom Hanks som går med i Peace Corp av misstag och blir skickad (med privat helikopter, vad hände med dem? Nerskärningar i Peace Corps budget? Och den viktigaste frågan, när ska EVS fixa sådana?) rakt ut i den Thailändska djungeln där han får lokalbefolkningen att bygga världens största bro. Samtidigt blir han nästan blir dödad flera gånger om av opoiumsmugglare, kommunister och CIA. Lite som man tänker sig att en volontärtjänstgöring ska vara, ni vet.

Ursäkta det torra turist/summeringsinlägget. Intressantare inlägg är på väg, men jag tänkte mest bara ge en liten uppdatering på vad jag har sysslat med på sistone. Det var ju ett tag sedan jag skrev =)

Bilderna är alla från första Plovdivbesöket med Sarah och Zack.

Fler iakttagelser

• Om bulgarer av någon anledning måste gräva ett hål mitt i vägen, p g a jag vet inte vad, planterar de alltid ett litet träd i det hålet. Det är i regel ganska gulligt. Utom en gång när de satte det mitt framför Joes grind så att han inte kom ut. Då var det ganska ogulligt.

• Förutom de vanliga 500 herrelösa katterna och hundarna kan man när som helst och var som helst få syn på, om inte vilket djur som helst, så åtminstone hästar, åsnor och getter. En ensam häst kan gå omkring och beta lite vid en bensinmack och se ut som att den inte direkt hade något bättre för sig. Jag undrar ibland vart ägaren håller hus...

• Häst och vagn är inte heller helt ovanliga. Spelar ingen roll om det är mitt i Sofia. Ibland är det väl mer praktiskt med häst och vagn antar jag (?). Eller något.

Nu är för övrigt skolorna här stängda på grund av svininfluensan. Hoppsan.

Höstpromenad

Nu sitter folk på uteserveringarna igen. Varför tog jag ens med mig jackan? Det var ju helt onödigt.

Ett småstadsliv

Kvinnan i frukt- och grönsaksaffären nickar och ler igenkännande när jag kommer in för att köpa min dagliga frukt och mina varannan-dagliga grönsaker. På Hott Fast Food kallar de fram tjejen som kan lite engelska när de ser mig komma upp för trapporna. Killen i tidningskiosken bredvid mitt favoritbrödställe ropar glatt "Hi!" när jag går förbi. Personalen på Mr Finch vinkar till mig, trots att jag bara varit inne där två gånger, för en månad sedan. Trevligt!

Däremot har jag aldrig varit inne i min egen närbutik, cirka 2 minuter från min lägenhet. Jag vet inte riktigt varför, har liksom aldrig behövt något längre när jag väl nästan är hemma, alla inköp är fixade redan. Eller också beror det på att det alltid hänger sju-åtta pensionärer utanför den butiken, som roar sig med att titta lite skumt på alla som går förbi. Jag kan ju bara tänka mig hur de tittar på de som faktiskt går in i butiken.

Små iaktagelser från landet B

• Man har ketchup och majonnäs på pizzan.

• Alla äter bröd "naturellt" (inget smör osv.) Så därför finns det heller aldrig något smör att tillhandahålla om man möjligtvis skulle vara en sådan där skum människa som gillar smör. Vilket leder till att minst fem personer har tittat med mig med stora ögon och förvånat utbrustit "MEN! äter du inte BRÖD???" Det verkar vara en big deal här.

• Det är inte okej att lägga några av sina tillhörigheter på marken/golvet. Framförallt inte handväskan, ryggsäcken eller kappan. Gör man det är det ett säkert tecken på att man kommer att sluta som fattiglapp. Plus att det är smutsigt. Jag lägger ofta mina grejer på golvet och varje gång kommer det någon och plockar upp dem och berättar fattigdoms-historien med allvarlig min.

• Ingen människa har torktumlare.

• Trots att man ihärdigt upprepar standardfrasen "Jag förstår inte, jag pratar inte mycket bulgariska" fortsätter lokalborna envist prata med en i minst 15-20 minuter (ibland med tydligare och tydligare uttal, som om det mirakulöst nog skulle hjälpa en förstå ordens innebörd. Tanken är god, men det hjälper tyvärr inte).

• Om man säger "en normal kaffe, tack" får man alltid en espresso, som tydligen är standardkaffet i Bulgarien.

• Om en person säger att han eller hon ska göra något så är risken stor att det aldrig händer (till denna regel finns dock ett ansenligt antal undantag, faktum är att Amerikanerna nästan är värre ibland)

• Ena dagen är det 25 grader varmt, andra dagen måste man ha handskar om man ska gå 50 meter och köpa bröd.

• Nästan alla affärer har personlig service. Ska man köpa t. ex foundation får man acceptera att man måste få hjälp med detta av en expedit (det är ju omöjligt att klara själv, förstår ju vem som helst) Expediten brukar i regel rekommendera det absolut dyraste som finns i hela affären, och sedan blir de oftast lite förolämpade när man naturligt nog ber att få titta på något lite billigare.

• Det svenska EU-körkortet funkar aldrig som id-handling, medan det däremot går jättebra med det kanadensiska icke EU-körkortet.

• Det är tydligen allmänt känt att kvinnor är värdelösa, vårdslösa bilförare. (personligen tycker jag dock att nästan alla förare i Karlovo skulle må bra av att gå en liten extrakurs där man får lära sig att sänka farten när man ser en gångtrafikant, inte köra gasen i botten. Men det är bara jag. Som tycker det.)

• Den enda sallad jag har sett är Shobska Salata. Den går ut på att man tar de två minst nyttiga grönsakerna som finns, tomat och gurka, skär dem i bitar och strör en massa ost över dem (en klassiker, ibland känns det som om allting har ost i, på eller under sig (vid sidan av har jag faktiskt också sett några gånger)).

• Det där med att alla expediter i Bulgarien skulle vara otrevliga är en bluff. Okej, ibland bara tittar de på en och ens ärende, och återgår sedan till att stämpla papper eller dricka espresso. Men! Ibland är de så vänliga och trevliga att man är riktigt glad när man går därifrån. Det finns expediter här som verkligen har gjort min dag.

Bulgarien - hur gör man?

Den aktuella frågan verkar snarare vara "Bulgarienbloggen - hur gör man?". Jag vet att texten för tillfället är läsbar bara i ett fåtal av inläggen. Det beror på att jag ville göra en Total makeover på in blogg vilket var en dum idé tydligen. Typsnittet jag ändrade till är läsbart på min dator, men inte på andras. Och det går inte att ändra tillbaka! Så jag måste skriva om alla inläggen! Nu har jag något att göra på jobbet ;)

MEN: Minneskortet till kameran funkar!Anledningen till att kläderna luktar rökigt och skumt efter att ha hängt på tork på balkongen?

Första snön! Eller, så himla mysigt var det kanske inte, men hallå, första snön, den är speciell!!!

Några äldre foton

Bara för att jag helt plötsligt inte kan lägga upp nya bilder, kände jag att jag var tvungen att kompensera detta genom att lägga upp en massa gamla. Inte ens jag kan se logiken i detta, men här är de gamla bilderna hur som helst!
Väldigt många bulgarer är ägare av privata vindruvsodlingar, som samtidigt fungerar utmärkt som tak. Två i ett, liksom.
Det här är nog vad jag hade förväntat mig att se överallt i Bulgarien. Och visst, det är inte helt ovanligt, men man måste gå in i de små, trånga, gränderna eller ta bussen till de minimala byarna (där det, att döma efter utseende och mode lätt fortfarande skulle kunna vara åtminstone 70-tal)

Snö och stuprännor

För en vecka sedan gick jag på stan i linne och kofta. Igår kom den första snön. Och inte bara sådan där snö som faller lite sporadiskt som den känner för det och sedan smälter bort innan den knappt ens nuddat det den faller på. Nej, den här snön låg kvar. I alla fall på bilar och hustak, på marken var det mest blask, vilket jag och mina stackars stövlar smärtsamt fick erfara.

Ibland när man går på gatan och inte ser upp utan går lite för nära husen, kan man helt plötsligt få en stråle vatten på sig. Detta beror på att bulgarerna tydligen tycker det är jättebra att ha stuprännor vertikalt utskjutande från hustaken lite här och där.

Jag hade gärna lagt upp en bild på den första snön, men datorn vill inte känna igen minneskortet. Veckans slutsats: Teknik gillar inte mig.

Idag har jag också fått reda på att man inte kan ha den turkiska värmaren ikopplad hela tiden för då kan det börja brinna i lägenheten. Med tanke på Veckans slutsats (se ovan) skulle jag inte bli förvånad om det faktiskt gjorde det, så hädanefter kommer jag snällt dra ur kontakten när jag går.

Lördagsmarknaden

Lite bilder från lördagsmarknaden. Det är alltid trevligt att gå dit och bara titta. (Jag köper sällan något. Dels för att jag sällan behöver det, och dels för att min bulgariska inte är i sitt esse på lördagsmornar. Det skulle nog ta mig i alla fall en halvtimme att lyckas förklara vad jag vill ha och hur mycket och sedan ta reda på vad det kostar. Så det känns orättvist mot alla de andra 500 människorna vars anledning att gå dit faktiskt är att köpa något, inte att ta foton).

Dvs, det finns alltid en marknad att gå till, alla dagar. Men det är bara på lördagarna man kan köpa nyttiga saker såsom hästskor och grimmor, sylt och honung, och sist men inte minst, yxor och knivar! Dessutom är frukt-, nöt-, frö- och grönsaksutbudet ungefär dubbelt så stort och folkmassan är minst tio gånger så stor.

Träningskurs och galna greker

Usch, regn! Jag skulle ju springa upp och köpa en Banitsa till frukost =(

Livet i Karlovo flyter på, jag är förvånad över att den går så pass fort, nu har det till exempel gått nästan en hel arbetsvecka sedan träningskursen (Women with different abilities) i Bansko, nära Blagoevgrad. Den var spännande, det var absolut kul att lära sig mer om ämnet i synnerhet, samt hur en träningskurs går till i allmänhet. Dock var kulturkrockarna ganska många.

Det är märkligt hur patriotisk man blir så fort man kommer utomlands. Plötsligt känns det som att man skulle kunna bli bästa kompis med någon bara för att den personen är från samma land som en själv. Det faktum att man har en liknande kulturell bakgrund och talar samma språk verkar räcka för att skapa en viss förståelse och gemenskap. Även om man såklart kan komma från samma land och vara olika som natt och dag.

På bilden ser ni Bulgariens bidrag till den interkulturella kvällen. Alla deltagande länder tog med sig typiska saker för landet eller provinsen, som mat och dryck, flaggor, böcker, kakor osv. Alla länder hade såklart med sig alkohol, som kanske händelsevis möjligen bidrog lite till den mycket trevliga stämningen, både på hotellet och på klubben efteråt =P Vi visade också en power point.presentation om vårt land, samt visade en kort film. Jag slängde till och med in lite info om Sverige. Det gäller ju att ta vara på alla möjligheter till gratis PR! Dessutom hade vi genom hela kurser lite fester i restuaranglokalen i hotellets källare (även kallad Mehana). Det var också riktigt kul, jag testade en massa bulgariska danser. Nu kan jag den enklaste och vanligast förekommande, men de mer komplicerade danserna får jag nog träna lite på. Kursen var kul, jag är glad att jag åkte dit!

!

Missad buss

Eftersom jag nu har varit duktig och missat bussen till Vedrare (en pytteliten by där Sarah bor), kan jag ju lika gärna sätta mig här och skriva ett litet blogginlägg! 12.20-bussen var den enda bussen som passade in i mitt dagschema, jag får väl hälsa på henne imorgon istället. Är nämligen ledig idag och imorgon, vilket ju inte är helt fel. På lördag ska jag med The Intellect (en språkskola, dock går jag inte där) till Stara Zagora, en större stad ungefär 1,5-2 h härifrån. Vad vi ska göra där är jag inte riktigt säker på, men jag vet att jag har betalat för bio och ett djurparksbesök. Så med all rätt borde vi ju därmed gå på bio och besöka en djurpark. Hur länge vi ska vara borta är jag inte heller helt säker på, men det är bara över dagen iallafall.

I övrigt är det oerhört, nästan på gränsen till jobbigt, varmt här i Karlovo. Önskar att jag hade tagt med mer sommarkläder, känns liksom fel att gå och shoppa shorts, kjolar och linnen i oktober (plus att modet här lämnar lite övrigt att önska, åtminstone för mig). Jag har suttit ett tag på balkongen och solat, mycket trevligt! De kallar det tydligen tsiganin lyato (циганин лято) ("zigenarsommar") har jag hört från två oberoende källor, historien bakom detta har dock ingen tagit sig tiden att förklara för mig.

På bilden ser ni mat från matstället där jag vanligtvis äter lunch. Allt på brickan kostar totalt 34 kr. Det är inte så illa tycker jag, med tanke på att man står sig nästan hela resten av dagen. Maten de serverar är mer eller mindre traditionell bulgarisk husmanskost, så man kan väl säga att den här matsalen är min halvdåliga ersättning för en värdfamilj (har man en sådan får man mycket bättre inblick i ett lands matkultur än om man inte har någon). Lunchen är mitt dagliga huvudmål, på kvällen äter jag oftast mest korv, ost, bröd, lyotenitsa (лютеница) mm. (Mamma och pappa: Jag köper inte Fanta och bakelser varje dag, bara så ni vet).

Ikväll bär det av hem till Roger för att låna hans tvättmaskin och tvätta mina jeans. Plus att vi tänkte passa på att låta några av hans grejer flytta från hans lägenhet till min. Bl. a en printer, kryddor och en hårddisk som ju kan vara bra att ha. Men nu, språklektion nummer 6!

Presskonferens

Toppen... I morse trodde jag verkligen att jag hade greppat syftet med att jag är här. Tsvetina förklarade faktiskt, hur oväntat det än verkar, hur de snart kommer att bli beroende av min hjälp och hoppas att de kommer kunna lita på mig, eftersom hon såklart kommer vara upptagen efter förlossningen.

Men, vad händer då? Jo, senare på förmiddagen blir det presskonferens helt på bulgariska utom några abstrakta frågor till mig som typ översattes till engelska och som jag inte lyckades få ur mig några bra svar till, förutom "Nej, jag har aldrig jobbat med projekt innan", "Men jag kan ju inte bulgariska", "Eeeh, va ???" osv. Skitbra jobb Elin, verkligen. Resten av tiden sitter jag mest där och försöker se ut som att jag tycker det Tsvetina och Katya säger på bulgariska är hur smart som helst, samtidigt som jag undrar om jag just nu är i bild eller inte.

Hiza Rai

När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om hur dagen kommer att bli. Det är en av sakerna som är lite småspännande med mitt flummiga jobb. Idag har jag t. ex sprungit runt i Karlovo i nästan 3 timmar tillsammans med Roger och letat efter skolor vars huvudsyfte verkar vara att svåråtkomliga för utländska volontärer. Som ju bara vill göra sitt jobb. Vilket den här extremt varma oktoberdagen var att sätta upp affischer om det kommande Gender Equality-projektet. Som för övrigt startar imorgon, fick jag reda på idag. Ja. Så är det.

I helgen gick vi på hajk till Hiza Rai. Det var lite lustigt, vägen dit tog 2,5 timmar att gå. Vägen hem tog 3-4. Hur gick det till? Kanske är en anledningarna att vi på hemvägen hade sällskap av managern för Kalofers turistcenter, och att det därmed var nödvändigt att stanna en gång i halvtimmen för att låta en flaska Rakiya (40-procentig sprit som verkar vara Bulgariens nationaldryck) gå laget runt. Att inte dricka en klunk var inte ett alternativ.

Jag, Sarah och Danail kom till Kalofer vid lunchtid på lördagen. Där mötte vi Joe, som bor där. Kalofer är ett litet samhälle 30-50 minuter (beroende på vilken busschaufför man råkar åka med) från Karlovo. Det är troligen ungefär lika stort som Läckeby, om den liknelsen hjälper någon. Därifrån (nu kommer den intressanta biten) fick vi skjuts av någon som troligen var något slags informell taxichaufför till stället där hajkingen skulle börja. Hela vägen dit funderade jag på om Kalofer är enda byn i Bulgarien som har vänstertrafik, eller om han körde på vänster sida för att det helt enkelt inte gick att köra till höger, p g a att den sidan ungefär bara var ett enda stort hål, och på vänstersidan fanns det ju åtmintone flikar av asfalt här och där (nu talar vi om en medelstor landsväg). Eller det kanske berodde på alla hästar, getter och kor? Men de hasade ju omkring även på vänstersidan av vägen.

Själva hajkingen till hiza (stugan) gick bra, det tog som sagt inte så lång tid och även om det ösregnade hela tiden (!) var naturen mycket imponerande. Klockan halv fem var vi framme vid hizan. Om något packningen var torr när vi startade, så var den absolut inte det när vi kom fram. Det var väldigt dimmigt, och fortsatte vara så även hela söndagen, så jag såg tyvärr inte så mycket av stället med omnejd som jag hade velat. Men tiden i hizan var mycket trevlig. Även om jag inte förstod så mycket av vad de som bodde/arbetade där sa, så märktes det tydligt att de nog var några av de trevligaste och mest gästvänliga människor man kan tänka sig. Vid middagstid fylldes hela bordet med mat. Det var nästan på gränsen till trolldom, det var som att den kom från ingenstans!!! Framför ögonen på en förvånad svensk som tror att man måste förbereda, åtminstone lite, för att få iordning en riklig, god middag.

Så ja, i lördags blev jag verkligen introducerad till bulgarisk kultur, vilket var helt fantastiskt. Prövade dessutom Rakiya; som jag redan har skrivit om, lyotenitsa; en slags tomatsås som man lägger på mackor eller pasta eller vad som helst eftersom den är helt galet god (har numera en obligatorisk burk i mitt nya kylskåp), samt en frukt som var en blandning mellan plommon och körsbär. P g a rakiyan, eller möjligen p g a hajkingen och all bulgariskan, somnade jag vid bordet redan klockan 10, och blev därför skickad i säng. Som ett litet barn. Jag får den känslan ganska ofta här av någon anledning, höhö. Nåväl, en dos av bulgarisk kultur fick jag verkligen hursomhelst.

På söndagen tog vi det lugnt och kikade runt lite i omgivningarna på förmiddagen. I och för sig såg vi bara dimma, men ändå. Efter att Danail hade druckit sina två livsviktiga morgonöl kunde vi bege oss tillbaka mot Kalofer. Även denna gången fick vi skjuts, och nu var det helt plötsligt högertrafik nästan hela tiden. Vilket leder till slutsatsen att det måste bero på hålen eller möjligen djuren. Mysteriet uppklarat. I Kalofer var tanken att vi skulle ta halv fem-bussen hem. Den missade vi. Danail och alla andra var säkra på att det fanns en halv sex-buss. Men den fanns ju inte med på Joes lilla smidiga handskrivna bussschema, där fanns det däremot en halv sju-buss. Så vi gick hem till Joe, drack kaffe bryggt på ett sätt som jag som kaffesnobb knappt vill tala om och lekte med kattungar medan vi väntade på halv sju-bussen.

På vägen tillbaka till halv sju-bussen ringde Danail ett samtal och konstaterade därefter att det visst gick en buss halv sex. Dock ingen halv sju. Så det blev till att sätta sig på en restaurang och vänta på åtta-bussen. Jag är uppriktigt sagt förvånad att de ens släppte in oss på den där restaurangen med tanke på att vi var blöta, svettiga, äckliga och halvt täckta med lera. På restaurangen blev det öl och omelett fylld med ost. Det spelar knappt någon roll vad man köper här, man kan räkna med att det är fyllt med 5 ton vit, krämig, lite smått sur ost. Den tillhör inte mina favoriter. Men ölen var god =)

Kära blogg!

Jag tänkte att jag skulle ge den som är intresserad en uppdatering på vad som händer och sker. Jag har precis haft min tredje språklektion = så galet svårt så jag vet knappt var jag ska ta vägen. Men det ordnar sig, jag känner att det är inte så noga med uttalet (vilket är det enda vi har gått igenom hittills), jag vill mest bara kunna kommunicera med folk. Min lärare är i alla fall en rolig och varm kvinna, det känns som att vi förstår varandra, vilket är skönt.

Nu har jag som bekant haft min första riktiga helg. Den flöt på ganska bra tycker jag, tog det lite lugnt, pratade lite med mamma och pappa, hade språklektion, gick ut med Roger och Elena, och hennes blandade kompisgäng. Det var trevligt, pratade mest med Elena och Roger, de andra pratade/skrek mest bulgariska i munnen på varandra. De sa bl. a att jag och Roger utgjorde ett jättefint par, vilket ju var lite komiskt. (Måste här understryka att jag och Roger inte alls är ett par, det har bara blivit att vi har umgåtts mycket eftersom jag är hans ersättare på kontoret och han har tagit till uppgift att få mig att känna mig välkommen här, vilket ju är himla gulligt av honom).

På söndagen åt jag och de andra 5 volontärerna (+ Danail) i trakten middag hemma hos Cindy. Observera att alla var amerikaner utom jag och Danail, och alla tjänstgör under American Peacecorp, så det var mycket peacecorpsnack på mycket snabb amerikanska som faktiskt inte alltid var så lätt att förstå. Det kanske blir enklare när (om?) jag väl lär känna dem.

Idag har jag faktiskt gjort något på kontoret (!). Jag har läst igenom en jättehög med böcker från EU om jämställdhet. Fick nästan lite FN-rollspelsvibbar med alla stadgar och commisions. Uppgiften var att ta reda på om där fanns något intressant inför Gender Equality Club, ett projekt som startar i oktober och som vi börjar förbereda för, på riktigt, nästa vecka. Jag tog ut det som jag tyckte var intressant, hoppas bara inte det blir för politiskt och avancerat för ungdomarna. Förresten fanns det en jäkla massa smygreklam för EU i de där böckerna/broschyrerna, vilket jag inte riktigt gillar. Dock så vet jag inte hur eu-kritisk jag vågar vara. EU sponsrar ju trots allt nästan hela min vistelse här.

På väg hem från språklektionen gick jag förbi marknaden, tog mod till mig och köpte lite frukt. Visserligen behöver man kanske inte vara speciellt modig för att köpa frukt, men problemet är språket. Det är jobbigt när man måste säga och förklara vad man vill ha, eftersom folket här sällan förstår engelska. Men, simsalabim, människorna på marknaden gjorde faktiskt det, och kunde till och med fråga vad jag ville ha. En glad överraskning!

Jag gillade marknaden, och jag älskar verkligen stadens atmosfär. Det är något med den som är svårt att beskriva, människor är, i regel, så trevliga. Man behöver i princip bara gå ut på stan eller in i en affär för att det nästan ska kännas som att man har umgåtts med folk. Nästan i alla fall. Ja, det är speciellt här, jag tycker verkligen om det. Även om jag såklart saknar Sverige lite ibland. Det är liksom en oundviklig bieffekt när man flyttar utomlands.

Nu har jag skrivit så långt så resten tar vi någon annan dag.
Jag saknar er! Kramar!

Ungdomscentrets hemsida

Länk till mitt kära ungdomscenters hemsida för den som är intresserad:

http://mgird.youthbg.net/node/228

Uppe i vänstra hörnet kan man klicka och få en engelsk version, som för övrigt är oerhört jobbig och irriterande att uppdatera, har ägnat idag åt att inse. Det kommer nämligen bli en del av mitt jobb när Roger har åkt.

Bilder från hajkingen

Vi gick på en liten (6 h) hajkingtur i bergen. Mycket trevligt och absolut nyttigt för (de icke-existerande) benmusklerna! Danail, den enda bulgaren som var med, tog naturligtvis med sig den obligatoriska petflaskan med två liter öl. Man måste ju ha lite färdkost! Först gick vi upp till korset, varifrån utsikte var absolut fantastisk. Sen trodde jag att vi skulle gå hem igen, men nej, då ville Joe och Sarah gå till ett utflyktsmål som bara låg 2-3 timmar därifrån :) Men det var himla trevligt när jag väl kom in i det och stigen slutade vara så omotiverande brant!

Igår åt jag av misstag mage för första gången i mitt liv, en bulgarisk specialitet tydligen. Sånt händer! Eh... sådäär måste jag säga, absolut inte en av mina favoriter hittills. Det var snarare väldigt svårt att få ner alltihop. Och Roger som jag åt det med har varit hemma magsjuk hela dagen idag, så jag hade ändå tur om man jämför. Jag har aldrig ens riktigt tänkt på att man kan äta mage, men det är såklart man kan! Om man inte har otur som Roger förstås :( Jag tycker så synd om honom.

Idag hamnade jag dessutom på lokal-tv, eftersom ungdomscentret är väldigt mycket i ropet just nu. Parlamentet i stan hotar med att strypa finansieringen av centret tydligen. Enligt Roger pågår det alltid något slags krig mellan Tvetsina och de lokala myndigeheterna. Igår satt vi i parlamentsbyggnaden hela dagen, både i och utanför stora salen och väntade på att de skulle rösta om saken.

Tyvärr var de tvungna att ha 22 röster för och det totala antalet politiker närvarande i salen var 21. Så det får bli nästa gång. Har lärt mig att man måste ha tålamod med bulgarer. Men nu har jag fantastiskt nog fått internet installerat i lägenheten, så nu kan jag kanske skypa lite med er där hemma? Föreslå en tid bara, så säger jag om jag kan. Förresten så ligger jag en timme före er, här i östeuropeiska tidszonen.

Igår kväll var jag på "möte" med "engelskagruppen" som består av typ 5 personer. Det var trevligt, kändes inte allt som ett möte (har varit på möten varje dag sedan jag började "jobba" (hänga på fb på kontoret), med bulgariska som arbetsspråk), utan som en vanlig, trevlig kväll med vänner på ett kafé.

Förresten så har jag nästan förstått nu vad det är meningen att jag ska göra. Jag ska hjälpa ett av stadens två ungdomscenter (som för övrigt inte alls verkar komma överens) att anordna kampanjer om sociala problem, ungdomsmöten om jämställdhet, engelsklektioner för ungdomar som inte riktigt har "lyckats med sig själva", ett träningsläger i december där ungdomar får lära sig att leda och skapa projekt, och kulturella utbyten över landsgränserna.

Roger verkar ha rest väldigt mycket och jag hoppas såklart att jag, om jag sköter mitt jobb ordentligt, kan få tillfälle att göra det också. Vi får se hur detta blir! De verkar väldigt aktiva iallafall! Utom just nu när vi inte riktigt gör något på dagarna. Eller de gör säkert en massa, men jag gör typ ingenting, förutom att vara med i lokaltv som det yttersta beviset på hur viktigt deras ungdomscenter faktsikt är, som till och med har volontärhjälp från Sverige. Hehe.

Är för övrigt nöjd över att mitt badrum är utrustat med en riktig toalett och inte bara ett hål i golvet som det är överallt annars. Inte för att låta som en bortskämd liten västeuropé eller så =)

Ja, just det ja, hade min första språklektion idag! Det här kommer blir så galet svårt. Hjälp! Pomosht!

Förresten har jag kommit på en smart grej: Varje gång jag tar en dusch tvättar jag samtidigt automatiskt hela badrummet! Heureka!