Idag har varit en konstig dag. Ni vet, en sån där typiskt konstig dag när det var mening att man skulle åka till barnhemmet i Kalofer men ställer in för att man inte orkar. Istället sover man till 2 (man skyller på att man är förkyld) och när man väl ger sig ut på stan ger man antingen för lite eller för mycket pengar till tjejen i kassan, och sedan tappar man växeln på golvet, och sedan hör man inte när den lite småsnygge killen i fruktaffären frågar vart man kommer ifrån. Och när man väl hör är man lite förkyld så när man sluddrar fram "Sweden" får man det välförtjänta svaret "Spain?".
Har ni också såna där dagar när ni köper en stor kasse frukt och grönt för 7, 50 och sen köper en tanig liten tejprulle för över 25 kr? Och sedan när ni går hem ser ni en gammal rysk bil övertäckt ett specialsytt vinterskydd och ett gäng gamla gubbar som står och dansar utanför en affär. Och sen går strömmen i mataffären. Eller det kanske bara är jag som har såna dagar =) Nu har jag iallafall en massa plastpåsar hemma igen.
Sverige nästa! Ska bli gött, är bara lite orolig för att tiden kommer att gå alldeles för fort.
Saturday, December 19, 2009
Wednesday, December 16, 2009
EVS On-arrival
Åååh, jag vill tillbaka på EVS on-arrival training i Sofia =) Det var nog fasen en av de bästa grejerna på länge. Nu känns det inte som att jag är den enda EVS-volontären i Bulgarien längre. Och framför allt känns det inte som att jag är den enda svensken. Tro det eller ej så fanns det faktiskt en till svensk där, som också har varit här i ungeför 3 månader. Hur stor är chansen? Han heter David och kommer från Åmål. Trevligt trevligt. Någon att prata svenska med.
I fredags kom jag hem hit och joinade de sista dagarna av vår träningskurs här i Karlovo. Då visade det sig att här fanns en litauisk kille som har bott i Sverige ett halvår och som pluggar svenska och svensk litteratur på skandinaviska departementet (eller vad det heter) i Villnius och som därmed pratar svenska flytande. Så den här veckan har jag nog pratat mer svenska än vad jag gjorde de två och en halv månaderna innan tillsammans. Dessutom fanns det en slovensk kille som kunde räkna upp minst 10 svenska filmer (på svenska) som han tyckte var jättebra. Några av dem kände jag till (Fucking Åmål osv.) och några hade jag aldrig hört talas om. Man har mycket att lära, tydligen.
Nu måste jag skriva en rapport om toleransdagen. I'll be back.
Förresten, om någon undrar så kommer jag till Stockholm den 22:a dec =D Och till Kalmar bär det av den 25:e eller den 26:e!
I fredags kom jag hem hit och joinade de sista dagarna av vår träningskurs här i Karlovo. Då visade det sig att här fanns en litauisk kille som har bott i Sverige ett halvår och som pluggar svenska och svensk litteratur på skandinaviska departementet (eller vad det heter) i Villnius och som därmed pratar svenska flytande. Så den här veckan har jag nog pratat mer svenska än vad jag gjorde de två och en halv månaderna innan tillsammans. Dessutom fanns det en slovensk kille som kunde räkna upp minst 10 svenska filmer (på svenska) som han tyckte var jättebra. Några av dem kände jag till (Fucking Åmål osv.) och några hade jag aldrig hört talas om. Man har mycket att lära, tydligen.
Nu måste jag skriva en rapport om toleransdagen. I'll be back.
Förresten, om någon undrar så kommer jag till Stockholm den 22:a dec =D Och till Kalmar bär det av den 25:e eller den 26:e!
Friday, December 4, 2009
Mail och välkomstbrev
Nu är Katja, Tsvetina och Illiana (Tsvetinas två månader gamla dotter) på hotellet och rekar inför nästa vecka. Det är lite skönt, tyst och lugnt på kontoret. Den här veckan sitter jag mest och mailar med alla utländska deltagare i Träningskursen ("Youth enterpreneurship and creativity") vi ska ha här nästa vecka. Det är väldigt mycket praktisk information, och filer som ska bifogas och skickas till 1500 mailadresser, frågor som ska besvaras osv.
I början var det ganska förvirrande med all information om vem som skulle komma och när och hur och personliga kontaktuppgifter och vegetarianer och hit och dit. Framför allt när de sedan skickade uppgifter som inte alls stämde med de förra, och man började fundera på hur många organisationer det fanns egentligen.
Men det är väldigt roligt i alla fall att ha kontakt med så mycket folk. Dock så är det lite sorgligt när de alla skriver "See you soon" i sina brev. Jag åker till Sofia på måndag på EVS Arrival Course. Det är ju i och för sig jättebra, men måste allting komma på en gång? Ibland händer det absolut ingenting här, och när det väl gör det så krockar det. Surt! Jaja, jag kommer hem lagom till Hej då-partyt för träningskursen på lördag, så jag hinner i alla fall säga Hej till folket. Få ett ansikte till alla namn.
Förutom att maila har jag förberett 40 mappar med almenackor, pennor och ett schema över kursen, som alla deltagare ska få. Jag har också vikt 40 välkomstbrev och skrivit alla deltagares namn på dem. Det var ta mej fasen inte lätt som det kanske verkar, vilka skumma namn det finns! Har ingen aning om vad som är förnamn och vad som är efternamn. (säger hon med ett namnsom är outtalbart utanför Skandinaviens gränser... men ändå!) Ja, och lite annat smått och gott, det har faktiskt funnits saker att göra här den här veckan. Fantastiskt!
I helgen anländer en till EVS-volontär, en kille från Turkiet. Han ska vara på barnhemmet i Kalofer. Det är lite kul, nu är jag inte ensam EVS-volontär i området längre, en till som kan hjälpa mig försvara Europas heder mot alla amerikanerna! ;)
I början var det ganska förvirrande med all information om vem som skulle komma och när och hur och personliga kontaktuppgifter och vegetarianer och hit och dit. Framför allt när de sedan skickade uppgifter som inte alls stämde med de förra, och man började fundera på hur många organisationer det fanns egentligen.
Men det är väldigt roligt i alla fall att ha kontakt med så mycket folk. Dock så är det lite sorgligt när de alla skriver "See you soon" i sina brev. Jag åker till Sofia på måndag på EVS Arrival Course. Det är ju i och för sig jättebra, men måste allting komma på en gång? Ibland händer det absolut ingenting här, och när det väl gör det så krockar det. Surt! Jaja, jag kommer hem lagom till Hej då-partyt för träningskursen på lördag, så jag hinner i alla fall säga Hej till folket. Få ett ansikte till alla namn.
Förutom att maila har jag förberett 40 mappar med almenackor, pennor och ett schema över kursen, som alla deltagare ska få. Jag har också vikt 40 välkomstbrev och skrivit alla deltagares namn på dem. Det var ta mej fasen inte lätt som det kanske verkar, vilka skumma namn det finns! Har ingen aning om vad som är förnamn och vad som är efternamn. (säger hon med ett namnsom är outtalbart utanför Skandinaviens gränser... men ändå!) Ja, och lite annat smått och gott, det har faktiskt funnits saker att göra här den här veckan. Fantastiskt!
I helgen anländer en till EVS-volontär, en kille från Turkiet. Han ska vara på barnhemmet i Kalofer. Det är lite kul, nu är jag inte ensam EVS-volontär i området längre, en till som kan hjälpa mig försvara Europas heder mot alla amerikanerna! ;)
Wednesday, December 2, 2009
Kan vi slippa bussen nu?
http://www.youtube.com/watch?v=yOmZeXIVqTk
My old desk doesn't need to rest, and I've never once heard it cry...
Förresten, myten är besegrad:
I Bulgarien sätter sig inte folk bredvid varandra på bussen heller! Och då är jag väl ändå rätt så långt söder ut. Så som folk klagar på Sverige hade jag ju nästan väntat mig att vi skulle sjunga sånger tillsammans alla vi främlingar som bara råkade ta samma buss mot samma resmål. Men icke! Tyst som i graven. Och jag är så sjukt nöjd över detta, får vi nu slippa tjatet om svenskars så typiskt"egendomliga, kyliga och asociala" bussresarvanor som ju säger allt om hela folkets identitet och beteendemönster och historia och klimat och jag vet inte vad.
Om något så skapar det ju bara rädsla för att faktiskt sätta sig bredvid någon på bussen. "Vänta nu, vi pratade ju om hur folk tycker att man är dum i huvudet om man sätter sig bredvid någon annan på bussen, jag sätter mig här vid fönstret istället".
Jag förnekar inte att svenskar kan vara lite... distanserade. Men jag lobbar för nya fräscha exempel på detta!
My old desk doesn't need to rest, and I've never once heard it cry...
Förresten, myten är besegrad:
I Bulgarien sätter sig inte folk bredvid varandra på bussen heller! Och då är jag väl ändå rätt så långt söder ut. Så som folk klagar på Sverige hade jag ju nästan väntat mig att vi skulle sjunga sånger tillsammans alla vi främlingar som bara råkade ta samma buss mot samma resmål. Men icke! Tyst som i graven. Och jag är så sjukt nöjd över detta, får vi nu slippa tjatet om svenskars så typiskt"egendomliga, kyliga och asociala" bussresarvanor som ju säger allt om hela folkets identitet och beteendemönster och historia och klimat och jag vet inte vad.
Om något så skapar det ju bara rädsla för att faktiskt sätta sig bredvid någon på bussen. "Vänta nu, vi pratade ju om hur folk tycker att man är dum i huvudet om man sätter sig bredvid någon annan på bussen, jag sätter mig här vid fönstret istället".
Jag förnekar inte att svenskar kan vara lite... distanserade. Men jag lobbar för nya fräscha exempel på detta!
Toleransdagen
Den 16 November firade vi Internationella Toleransdagen här i Karlovo. Min organisation anordnade en utställning med mat, information, alkohol, tradionella kläder och så vidare från flera olika länder och kulturer. Representerade var: Grekland, Litauen (de två tjejerna kom till Bulgarien enbart för detta endags/tvåtimmars-evenemang, imponerande måste jag säga), Bulgarien, Romakulturen och... tada, Sverige! Ryssland skulle också varit där, men ledaren blev sjuk, och deras bord kunde inte existera om inte hon var där.
Redan när jag kom hit skrev vi ett brev till Svenska Ambassaden och bad dem skicka information om Sverige till detta event. Och det gjorde de också! Måste erkänna att jag blev lite överraskad där. Men det var svårt att få tag på traditionell mat, än mindre tradionella kläder. Så det fick helt enkelt blir en stor, solid flaska Absolut Vodka. Samt en ljuslykta, en mer idealisk representation kan ju Sverige knappt ens få. Eller...
Hur som helst blev hela grejen väldigt lyckad. Jag höll en presentation om Svenska Högtider. Den tog ganska lång tid eftersom jag var tvungen att ha tolk med mig, men det verkade som att folket uppskattade den oväntat mycket. Kokboken som Svenska Ambassaden skickade var också oerhört populär. Ibland undrar jag hur mycket traditionell svensk mat som lagas i Karlovo just nu. (Författare: Carl-Jan)
Litauen och Grekland visade några filmer, och Bulgarien höll en presentation om julfirandet. TV var där såklart, för de verkar ju aldrig ha något bättre för sig. Jag var i tidningen två gånger på samma dag en gång för två veckor sedan, hur grov nyhetstorka har de här egentligen? Borgmästaren var där också. Det är viktigt, att myndigheterna visar att de bryr sig om såna här små initiativ.
Redan när jag kom hit skrev vi ett brev till Svenska Ambassaden och bad dem skicka information om Sverige till detta event. Och det gjorde de också! Måste erkänna att jag blev lite överraskad där. Men det var svårt att få tag på traditionell mat, än mindre tradionella kläder. Så det fick helt enkelt blir en stor, solid flaska Absolut Vodka. Samt en ljuslykta, en mer idealisk representation kan ju Sverige knappt ens få. Eller...
Hur som helst blev hela grejen väldigt lyckad. Jag höll en presentation om Svenska Högtider. Den tog ganska lång tid eftersom jag var tvungen att ha tolk med mig, men det verkade som att folket uppskattade den oväntat mycket. Kokboken som Svenska Ambassaden skickade var också oerhört populär. Ibland undrar jag hur mycket traditionell svensk mat som lagas i Karlovo just nu. (Författare: Carl-Jan)
Litauen och Grekland visade några filmer, och Bulgarien höll en presentation om julfirandet. TV var där såklart, för de verkar ju aldrig ha något bättre för sig. Jag var i tidningen två gånger på samma dag en gång för två veckor sedan, hur grov nyhetstorka har de här egentligen? Borgmästaren var där också. Det är viktigt, att myndigheterna visar att de bryr sig om såna här små initiativ.
And I'm back!
Nu är jag äntligen tillbaka på kontoret igen, efter nästan två veckors frånvaro. Anledningen till att ingen har varit här är att först var Katya sjuk, och sedan blev hennes dotter också det. Dock inte svininfluensan. Som ni kanske vet kan jag inte gå till kontoret om ingen annan är där, eftersom jag inte har någon nyckel. Och nej, jag kan inte heller få någon nyckel för det går tydligen emot kommunens principer. Det går ju inte för sig att nyckeln hamnar i orätta händer. Någon kan ju ta sig in här och sno alla våra värdefulla krukväxter och instant Nescafé.
Så vad har jag då gjort i två veckor om jag inte har jobbat, kan man ju undra. Jag har tittat på Ducktales... Nej, faktum är att det inte har varit så tråkigt (även om jag har tittat lite på Ducktales också). T. ex så har jag avlagt flera visiter i Plovdiv, Bulgariens näst största stad. Den ligger 1,5 timme härifrån och det går bussar hela tiden. Som Sarah sa, det är nog det enda stället här som det faktiskt inte är så krångligt att åka till. Första gången var jag där med Sarah och Zack. Det var roligt. Härligt att komma till en större stad där det finns något värt att kallas för utbud. Zack köpte en gitarr, något jag också hade velat göra men tyvärr hade de slut på fodral. Osmidigt att frakta en gitarr tillbaka till Karlovo utan något som helst skydd tänkte jag, och skippade det.
Det var också anledningen till att jag åkte dit igen någon vecka senare. Då hittade jag en annan musikaffär, jättenära den första, med mycket större urval och bättre priser! Men den turen vände typiskt nog dagen efter, då en sträng gick sönder på morgonen. Så det blev till att ta bussen tillbaka till Plovdiv, igen. Ja. Tro det eller ej, ett tag där jag började nästan tröttna lite på Plovdiv (!)
Det varade ända tills jag, än en gång tillsammans med Sarah, tog bussen till Sofia... Eh, inte min favoritstad i världen kanske. Den fick mig verkligen att uppskatta Plovdiv. Lite sådär "typisk som man tänker sig att stora städer i Östeuropa är"-stilen, om man ska ta tillfället i akt och vara lite fördomsfull. Charmigt fallfärdiga fasader, charmigt otrevliga expediter, identiska gator som man går vilse på, trafik... Om man har bra lokalsinne kan man dock hitta fram till en stor kyrka och några väldigt fina parlamentsbyggnader (för att göra staden lite rättvisa), så en halvdag eller så kan man absolut unna sig i Sofia.
Som alla förstår fanns det ju bara en sak att göra: I helgen var jag tillbaka i Plovdiv igen. Den här gången för att fira Thanksgiving med ett gäng Peace Corp-volontärer. Det var mycket trevligt, massa mat som jag inte kunde äta eftersom jag var sjuk. Men den såg väldigt trevlig ut. Jag försökte till och med baka en äppelpaj (ni vet ju hur jag och bakning går ihop, sådär). Den blev kanske inte hur lyckad som helst, men å andra sidan blev den ju inte hur misslyckad som helst heller. Vi tittade på The Volunteers. En film med en jätteung Tom Hanks som går med i Peace Corp av misstag och blir skickad (med privat helikopter, vad hände med dem? Nerskärningar i Peace Corps budget? Och den viktigaste frågan, när ska EVS fixa sådana?) rakt ut i den Thailändska djungeln där han får lokalbefolkningen att bygga världens största bro. Samtidigt blir han nästan blir dödad flera gånger om av opoiumsmugglare, kommunister och CIA. Lite som man tänker sig att en volontärtjänstgöring ska vara, ni vet.
Ursäkta det torra turist/summeringsinlägget. Intressantare inlägg är på väg, men jag tänkte mest bara ge en liten uppdatering på vad jag har sysslat med på sistone. Det var ju ett tag sedan jag skrev =)
Bilderna är alla från första Plovdivbesöket med Sarah och Zack.
Så vad har jag då gjort i två veckor om jag inte har jobbat, kan man ju undra. Jag har tittat på Ducktales... Nej, faktum är att det inte har varit så tråkigt (även om jag har tittat lite på Ducktales också). T. ex så har jag avlagt flera visiter i Plovdiv, Bulgariens näst största stad. Den ligger 1,5 timme härifrån och det går bussar hela tiden. Som Sarah sa, det är nog det enda stället här som det faktiskt inte är så krångligt att åka till. Första gången var jag där med Sarah och Zack. Det var roligt. Härligt att komma till en större stad där det finns något värt att kallas för utbud. Zack köpte en gitarr, något jag också hade velat göra men tyvärr hade de slut på fodral. Osmidigt att frakta en gitarr tillbaka till Karlovo utan något som helst skydd tänkte jag, och skippade det.
Det var också anledningen till att jag åkte dit igen någon vecka senare. Då hittade jag en annan musikaffär, jättenära den första, med mycket större urval och bättre priser! Men den turen vände typiskt nog dagen efter, då en sträng gick sönder på morgonen. Så det blev till att ta bussen tillbaka till Plovdiv, igen. Ja. Tro det eller ej, ett tag där jag började nästan tröttna lite på Plovdiv (!)
Det varade ända tills jag, än en gång tillsammans med Sarah, tog bussen till Sofia... Eh, inte min favoritstad i världen kanske. Den fick mig verkligen att uppskatta Plovdiv. Lite sådär "typisk som man tänker sig att stora städer i Östeuropa är"-stilen, om man ska ta tillfället i akt och vara lite fördomsfull. Charmigt fallfärdiga fasader, charmigt otrevliga expediter, identiska gator som man går vilse på, trafik... Om man har bra lokalsinne kan man dock hitta fram till en stor kyrka och några väldigt fina parlamentsbyggnader (för att göra staden lite rättvisa), så en halvdag eller så kan man absolut unna sig i Sofia.
Som alla förstår fanns det ju bara en sak att göra: I helgen var jag tillbaka i Plovdiv igen. Den här gången för att fira Thanksgiving med ett gäng Peace Corp-volontärer. Det var mycket trevligt, massa mat som jag inte kunde äta eftersom jag var sjuk. Men den såg väldigt trevlig ut. Jag försökte till och med baka en äppelpaj (ni vet ju hur jag och bakning går ihop, sådär). Den blev kanske inte hur lyckad som helst, men å andra sidan blev den ju inte hur misslyckad som helst heller. Vi tittade på The Volunteers. En film med en jätteung Tom Hanks som går med i Peace Corp av misstag och blir skickad (med privat helikopter, vad hände med dem? Nerskärningar i Peace Corps budget? Och den viktigaste frågan, när ska EVS fixa sådana?) rakt ut i den Thailändska djungeln där han får lokalbefolkningen att bygga världens största bro. Samtidigt blir han nästan blir dödad flera gånger om av opoiumsmugglare, kommunister och CIA. Lite som man tänker sig att en volontärtjänstgöring ska vara, ni vet.
Ursäkta det torra turist/summeringsinlägget. Intressantare inlägg är på väg, men jag tänkte mest bara ge en liten uppdatering på vad jag har sysslat med på sistone. Det var ju ett tag sedan jag skrev =)
Bilderna är alla från första Plovdivbesöket med Sarah och Zack.
Subscribe to:
Posts (Atom)