Hiza Rai

När jag vaknar på morgonen har jag ingen aning om hur dagen kommer att bli. Det är en av sakerna som är lite småspännande med mitt flummiga jobb. Idag har jag t. ex sprungit runt i Karlovo i nästan 3 timmar tillsammans med Roger och letat efter skolor vars huvudsyfte verkar vara att svåråtkomliga för utländska volontärer. Som ju bara vill göra sitt jobb. Vilket den här extremt varma oktoberdagen var att sätta upp affischer om det kommande Gender Equality-projektet. Som för övrigt startar imorgon, fick jag reda på idag. Ja. Så är det.

I helgen gick vi på hajk till Hiza Rai. Det var lite lustigt, vägen dit tog 2,5 timmar att gå. Vägen hem tog 3-4. Hur gick det till? Kanske är en anledningarna att vi på hemvägen hade sällskap av managern för Kalofers turistcenter, och att det därmed var nödvändigt att stanna en gång i halvtimmen för att låta en flaska Rakiya (40-procentig sprit som verkar vara Bulgariens nationaldryck) gå laget runt. Att inte dricka en klunk var inte ett alternativ.

Jag, Sarah och Danail kom till Kalofer vid lunchtid på lördagen. Där mötte vi Joe, som bor där. Kalofer är ett litet samhälle 30-50 minuter (beroende på vilken busschaufför man råkar åka med) från Karlovo. Det är troligen ungefär lika stort som Läckeby, om den liknelsen hjälper någon. Därifrån (nu kommer den intressanta biten) fick vi skjuts av någon som troligen var något slags informell taxichaufför till stället där hajkingen skulle börja. Hela vägen dit funderade jag på om Kalofer är enda byn i Bulgarien som har vänstertrafik, eller om han körde på vänster sida för att det helt enkelt inte gick att köra till höger, p g a att den sidan ungefär bara var ett enda stort hål, och på vänstersidan fanns det ju åtmintone flikar av asfalt här och där (nu talar vi om en medelstor landsväg). Eller det kanske berodde på alla hästar, getter och kor? Men de hasade ju omkring även på vänstersidan av vägen.

Själva hajkingen till hiza (stugan) gick bra, det tog som sagt inte så lång tid och även om det ösregnade hela tiden (!) var naturen mycket imponerande. Klockan halv fem var vi framme vid hizan. Om något packningen var torr när vi startade, så var den absolut inte det när vi kom fram. Det var väldigt dimmigt, och fortsatte vara så även hela söndagen, så jag såg tyvärr inte så mycket av stället med omnejd som jag hade velat. Men tiden i hizan var mycket trevlig. Även om jag inte förstod så mycket av vad de som bodde/arbetade där sa, så märktes det tydligt att de nog var några av de trevligaste och mest gästvänliga människor man kan tänka sig. Vid middagstid fylldes hela bordet med mat. Det var nästan på gränsen till trolldom, det var som att den kom från ingenstans!!! Framför ögonen på en förvånad svensk som tror att man måste förbereda, åtminstone lite, för att få iordning en riklig, god middag.

Så ja, i lördags blev jag verkligen introducerad till bulgarisk kultur, vilket var helt fantastiskt. Prövade dessutom Rakiya; som jag redan har skrivit om, lyotenitsa; en slags tomatsås som man lägger på mackor eller pasta eller vad som helst eftersom den är helt galet god (har numera en obligatorisk burk i mitt nya kylskåp), samt en frukt som var en blandning mellan plommon och körsbär. P g a rakiyan, eller möjligen p g a hajkingen och all bulgariskan, somnade jag vid bordet redan klockan 10, och blev därför skickad i säng. Som ett litet barn. Jag får den känslan ganska ofta här av någon anledning, höhö. Nåväl, en dos av bulgarisk kultur fick jag verkligen hursomhelst.

På söndagen tog vi det lugnt och kikade runt lite i omgivningarna på förmiddagen. I och för sig såg vi bara dimma, men ändå. Efter att Danail hade druckit sina två livsviktiga morgonöl kunde vi bege oss tillbaka mot Kalofer. Även denna gången fick vi skjuts, och nu var det helt plötsligt högertrafik nästan hela tiden. Vilket leder till slutsatsen att det måste bero på hålen eller möjligen djuren. Mysteriet uppklarat. I Kalofer var tanken att vi skulle ta halv fem-bussen hem. Den missade vi. Danail och alla andra var säkra på att det fanns en halv sex-buss. Men den fanns ju inte med på Joes lilla smidiga handskrivna bussschema, där fanns det däremot en halv sju-buss. Så vi gick hem till Joe, drack kaffe bryggt på ett sätt som jag som kaffesnobb knappt vill tala om och lekte med kattungar medan vi väntade på halv sju-bussen.

På vägen tillbaka till halv sju-bussen ringde Danail ett samtal och konstaterade därefter att det visst gick en buss halv sex. Dock ingen halv sju. Så det blev till att sätta sig på en restaurang och vänta på åtta-bussen. Jag är uppriktigt sagt förvånad att de ens släppte in oss på den där restaurangen med tanke på att vi var blöta, svettiga, äckliga och halvt täckta med lera. På restaurangen blev det öl och omelett fylld med ost. Det spelar knappt någon roll vad man köper här, man kan räkna med att det är fyllt med 5 ton vit, krämig, lite smått sur ost. Den tillhör inte mina favoriter. Men ölen var god =)