Friday, February 5, 2010

Flygplatsfilosofi

Vitt kakel och vita pelare så långt ögat når. Här och där står Skybar, med sina iögonfallande neonskyltar och barstolar i mörkt trä. En skarp kontrast till allt det vita, evighetslånga. Övergivna? Det känns nästan så. Som att ingen reser från Bulgarien, och ännu färre reser hit. Eller också är det bara jag som är tidig. Ovanligt tidig för att vara jag, jag har fortfarande en timme att döda. Ute gnistrar snön, de stora fönstren ger en panoramautsikt över en vit tomhet. Ett mörker i vitt.

På vägen hit i taxin med mannen utan tänder fick jag, tack vare min och taximannens bristande möjligheter till kommunikation, tillfälle att i lugn och ro beskåda lite av Sofias arkitektur. Torrt, tycker någon. Arkitektur... Magnifika byggnader med utförligt arbetade balkonger, stenfigurer som stolt vaktar varsin sida av huvudentrén. Blandat med massproducerade höghus, byggda i en grå-beige stil, med fasader som lämnar endel övrigt att önska. Men under bostadsbristen efter kriget dög de fint. Sofias historia berättar sig själv, och låter oss inte glömma.

Mellan husen strömmar trafiken. Många bilar tutar beslutsamt och andra har bestämt sig för att parkera lite snett mitt på vägen. "Här blir nog bra, jag ska ju ändå bara vara borta några ögonblick". Camo edin moment. Granar vars grenar magiskt skimrar av snö står utspridda här och var, strödda över staden som vackra dekorationer.

Nu äntligen händer det visst något. En kvinna klädd i flygvärdinne-uniform dyker upp i gaten och börjar lite smått slött fingra på en dator. Sedan dyker en till upp, och så en till. Nu står de alla tre vid samma dator och pratar om något jag inte förstår.

Folk har börjat köa. Klockan tickar. Enligt informationen på boarding passet skulle gaten öppnas nu, och påstigningen av planet börja. Men ingen dörr öppnas. Istället går en gråtande blond flicka fram till kvinnorna och börjar prata i ett bönfallande tonläge. Kvinnorna ser bekymrade ut och skakar på huvudena. I Bulgarien kan det betyda både nej och ja, man vet aldrig. Motvilligt känner jag hur paniken inom mig stiger. Vad sysslar de med? Ska hela planet behöva lida bara för att en flicka har lite problem? Men genast ångrar jag mig, naturligtvis är det inte flickans fel.

Jag som alltid har gjort en grej av min fantastiska förmåga att hålla mig lugn i situationer som jag ändå inte kan påverka. Låt gå, låt gud, eller hur det nu var. Men tydligen inte den här gången. Jag har väntat alltför länge på det här ögonblicket, och anslutningen i Budapest är alltför tajt för att jag ska kunna hålla mig lugn. Märkligt att flygtrafiken till och från Sofia alltid ska vara försenad, tänker jag irriterat. Flickan har slutat gråta och talar upprört i sin mobiltelefon. Varför säger ingen något? Lite information, tack. I Sverige uppskattar vi nämligen information ohälsosamt mycket. Så mycket så att det inte är riktigt okej när vi inte får den i tillräckliga doser och tillräckligt snabbt. Hallå!?

10 minuter kvar till utsatt avgångstid, det klarar de aldrig. Mentalt försöker jag förbereda mig på förseningens eventuella konsekvenser. Det går sådär först. Det enda jag kan tänka på är hur gärna jag vill träffa Ante och Hanna på Liljeholmen ikväll. Jag inser hur mycket jag avskyr att vara i ett läge där jag bara kan stå och titta på. Hysteri som alltid gått tvärtemot mina iskalla principer, vad har hänt med mig?

Jag lyfter min ilskna blick från golvet. Efter hand som jag ser mig omkring övergår mitt ansiktsuttryck en transformation från irritation till förvåning, och till insikten om att jag är den enda av de väntande passagerarna som verkar vara det minsta stressad. Hur kan det komma sig? De andra pratar och skrattar lugnt med varandra. Som om detta är något alla helt enkelt lugnt räknar med.

Jag känner mig med ens lite dum. Faktiskt, vad är det värsta som kan hända? Jag får träffa min familj några timmar, kanske eventuellt någon dag, senare. Visst... det vore ju trist, men kanske inte riktigt likvärdigt den obegripliga känslan av oro och förtvivlan som jag känner växa i bröstet. Nu får jag skärpa mig. Den känslan får jag spara tills dess att den verkligen är rättfärdigad. Så farligt kan det ju inte vara. Nej.

Så ja. Vad gör man? Där i slutet av den gigantiska kön till gaten tvingar jag migsjälv att inse det självklara som de andra redan har insett: Planet är en halvtimme försenat. Vi kan inte ändra på det. Då kan man lika gärna göra det bästa av den halvtimmen. Då kan man lika gärna skratta. För den halvtimmen kommer aldrig tillbaka, den får man bara en gång. Spokoino. Spokoino, molya.

1 comment:

  1. Hej!
    Ska du hem till Sverige? När hände detta? =)
    mitt i snökaoset dessutom!
    du skriver jättebra! kan säga att det ligget något speciellt i Sofias flygplats, vet inte vad.
    kram kram
    Linnea

    ReplyDelete