När jag bodde i Sverige, trodde jag nog att bara man flyttade utomlands, som till exempel till Bulgarien i Östeuropa, så skulle hela ens väsen liksom förändras automatiskt. Självklart gör det inte det. Det är ju lika dumt som att tänka att man automatiskt blir alternativ bara för att man lyssnar på indiemusik och köper ett set ekologiska kläder från en second hand-butik. Eller att man blir cool bara för att man börjar röka.
Krusningar på ytan förändrar inte det som sker därnere, på djupet. Eller? Jaget kan nog inte förändras så snabbt. I alla fall inte mitt.
Och om det nu skett en förändring inom mig, så gick den inte åt det hållet som jag låg och drömde om i vindsrummet hemma i Kalmar. Istället för att ha blivit mer självständig och berest, har jag nog snarare vridit min personlighet åt det lätt hysteriska hållet. Hon den där som aldrig kan slappna av. Hon som alltid nödvändigtvis ska oroa sig för något.
Kan man ändra sig själv trots att ens omgivning ständigt säger Nej? Med ren viljekraft. Men var tog den viljan vägen? Den försvann någonstans på en spårvagn mellan centrum och centralstationen och finns att återfinna... var?
Det är kanske dags att börja anpassa sig till Bulgarerna. Ta seden dit man kommer som det så fint heter. Спокойно. Спокойно, моля. Lär och lev, lev och lär, och lev igen. Igen. Då går det ner igen. Och då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig. (ref. Emil Jensen).
No comments:
Post a Comment